Vad har jag att säga till om när det gäller de begrepp som människor använder för att definiera mig?

För en tid sedan hade vi besök av en journalist som följt vårt arbete under en längre tid. När det första utkastet till reportaget landade i min mailbrevlåda fick jag till min stora förvåning läsa hur journalisten beskrivit samtliga berörda med deras befattningar, men mig utifrån min slöja, religion och bakgrund. Ingenstans stod det någonting om min befattning och kompetens. Det var inte viktigt att beskriva min befattning. Det var inte viktigt att beskriva min utbildningsbakgrund. Det var inte viktigt att beskriva att jag 2012 var den enda svenska representanten på världens största forum för unga ledare, One Young World. Det var inte heller viktigt att beskriva att jag var nominerad till listan över framtidens kvinnliga ledare 2015. Eller att jag var nominerad till Kompassrosen, Konungens stiftelse för unga ledare.

Men det var viktigt att beskriva att jag var:

  • Från Somalia
  • Från Afrikas horn
  • Beslöjad
  • Muslim
  • Ung
  • Kvinna

När jag läste utkastet blev jag förbannad, frustrerad och väldigt ledsen, för jag vet vad ord och begrepp gör med människor. Jag har skrivit om det i Svenska Dagbladets serie om identitet.

”När man använder vida begrepp finns alltid en risk för avhumanisering. Det finns en risk att man blir blind för vilka de är som individer, bortom den identitet som man tillskriver dem.”

Jag kände mig reducerad och förminskad så jag ringde upp journalisten, för jag var också väldigt upprörd och rätt ska alltid vara rätt. Efter ett antal utkast och telefonsamtal fram och tillbaka förstod hen vad hen hade gjort. Vi som har en bakgrund som skiljer sig från normen tillskrivs ofta egenskaper och definitioner vi många gånger inte kan relatera till, och som inte är de första vi använder när vi definierar oss själva. Dessa beskrivningar blir farliga och oerhört kränkande när de gör skillnad på folk och folk. De vittnar om hur vi ser på världen, även om det många gånger är omedvetet och inte illa menat.

”I frågan ’Var kommer du egentligen från’ vilar det nämligen ingen fråga alls utan bara ett påstående om att ett utseende säger mer (om du inte är vit) än alla samlade livserfarenheter tillsammans. Det är den största lögnen av alla.” Lena Sundström, DN 8 oktober 2015.

Hur framställs vi som inte faller inom ramen för normen egentligen i det offentliga rummet? Får vi plats där på våra villkor? På rätt villkor? Och varför är det ens en relevant fråga i ett demokratiskt samhälle?

Jag vet att varje gång jag tar en fight för mig själv så tar jag även en fight för dem som kan relatera till mig, som ser ut som mig, och för dem som inte gör det men som vet hur det är att bli sedd av omvärlden med enbart etiketter som andra skapat. Det är tufft, tungt, krävande och ledsamt. Där och då känner man sig som ett litet riskorn i en alldeles för stor värld, men inte ens då ska vi rygga tillbaka, inte ens då stå upp för oss själva för då ges fördomarna utrymme att blomstra.

Så vad hände då?

Jag vann fighten med journalisten. Det fick mig att tänka på en annan händelse som inträffade när jag reste tillbaka till Somalia i somras, för första gången sedan vi flydde det blodiga inbördeskriget i början av 90-talet. När jag och min mamma gick på marknaden i Hargeysa blev vi kallade för ”diaspora”. Det märktes att vi inte bodde där, fast vi såg ut som alla andra. Jag har inte löst den gåtan än. I Sverige är det tvärtom, vi ser annorlunda ut och får det många gånger bekräftat, men känner oss hemma.

Hem är så mycket mer än den plats man är född på, och hem kan vara flera ställen bortom nationsgränser. Vad som är hemma hör samman med trygghet på många olika plan och man behöver inte primärt kunna definiera sig med begrepp fyllda med innebörder skapade av samhället för att passa in.

Vad har jag att säga till om de begrepp som människor använder för att definiera mig? Vad händer när jag inte känner mig hemma i dessa definitioner? Och den viktigaste frågan: När får jag definiera mig själv?

Jag vet att fler än jag får frågan: ”Vad känner du dig som? Svensk? Somalier?”

Jag känner mig som allt möjligt, båda delarna, en mix kanske, en blandning men framförallt känner jag mig som en människa, en medmänniska som kan känna sig hemma på flera ställen, för hem för mig handlar om trygghet. För andra har hem en annan innebörd och det räcker så, även om jag vet att det finns många som bara ser en hudfärg och en slöja när de tittar på mig.

Om jag bara hade kommit fram till insikten om att det räcker tidigare. Det hade besparat mig mycket tid och förvirring kring en identitet som egentligen inte behöver definieras för att den bara är en del av allting annat som man är.

Samhällsdebattör

 

SUAD ALI var som 21-åring, 2012, Sveriges representant på världens största forum för unga ledare, One Young World i USA. Suad har även varit nominerad till Konungens stiftelse för unga ledare Kompassrosen och kommer från och med januari 2016 att vara ny krönikör för Nordens största ledarskapstidning, Tidningen Chef.

Foto: Julia Jane

 

Gillade du berättelsen? Sms:a TESKEDSORDEN 50 till 72901 så bidrar du med 50 kr till Teskedsordens arbete för mångfald och Tolerans. Teskedsorden har 90-konto och granskas av Svensk Insamlingskontroll.  Läs mer här.

Här kan du signa upp på vårt vänbrev!

KONTAKTA TESKEDSORDEN