Hela människor

Jag vet inte hur många gånger jag har fått frågan om jag är halv, eller möjligen en fjärdedel? Kanske till och med så lite som en åttondel?

Jag vet inte hur många gånger jag har fått frågan om jag är riktig?

Som om det ens är möjligt att vara oriktig eller inte en hel människa. Jag står där av kött och blod och jag är visserligen rätt kort men inte direkt halv.

”Jag är same.” Brukar jag svara.

Men det räcker sällan. Jag ska definieras. ”Men är båda dina föräldrar samer?” ”Har ni renar?”

Som om jag annars var en sorts billig kopia. En lögn. Ett fusk.

Jag ska klämmas in i en mall som bygger på flera hundra år av fördomar, okunskap och politiskt förtryck.

Men vi behöver inte gå så långt tillbaka i tiden. Vi kan börja 1922.

För vad få tänker på när de ställer dessa frågor om huruvida jag är på riktigt eller inte är att de använder sig av en terminologi med rötter från det rasbiologiska institutet som grundades i Uppsala av rasbiologen Herman Lundborg. Han ville inte bara bevisa att samer var en lägre stående ras, därutöver var han intresserad av att påvisa rasblandningars förödande konsekvenser genom att mäta kroppsdelar, undersöka och fotografera den blandning av samer, svenskar och finnar som bodde i det han kallar Norrland men egentligen heter Sápmi.

En halv same var alltså värre än en hel och på det hela taget skulle ouppblandade samer bevaras som en slags primitiv kuriositet som under årens lopp både vägrats att bo i hus med skorsten (vi skulle bli för bekväma) som utsatts för kåtaskolor så kalla att ungarna frös fast med håret tältduken.

Å andra sidan har vi också tvångskristnats, blivit påtvingade svenska namn, vägrats prata vårt språk och beskyllts för samröre med djävulen när vi använt oss av kulturella uttryck som jojk. Och nej, det är inte länge sedan.

Så sluta prata om hel, halv eller fjärdedel.

Särskilt med tanke på det som sker i Sverige och i stora delar av Europa idag. Det unkna arvet av Herman Lundborg och hans rasbiologi. Rasismen som frodas och de starka krafter som vill särskilja oss. Låt inte denna ideologi och dess fördomar fortsätta få näring.

Jag förstår att frågorna om jag är på riktigt eller bara något slags fusk egentligen inte är illa menade men det gör mig ledsen att historielösheten är så omfattande. Och den är farlig. Jag är koltlös och språklös på grund av den politik som förts i Sverige. Vi var fattiga sydsamer. I statens ögon var vi inte halva eller ens fjärdedelar, därför tog man sig rätten att försöka radera oss. Få oss att försvinna. Vi hamnade i ett ingemansland. Vi var inte tillräckligt samiska och inte heller tillräckligt svenska. Men de kunde inte ta ifrån oss vår världsbild. Inte sättet att tänka. Eller vara. Inte kärleken till- och kunskapen om markerna och elden. Inte händernas kraft. Inte våra berättelser eller minnen. De har färdats från generation till generation.

Som författare är jag fast besluten om att dessa kunskaper ska leva vidare. Och jag vill dela dem med er andra och jag vill läsa era historier och lära mig era kunskaper.

Varken jag eller någon annan är halv.

Vi är människor, bland andra människor.

Och kom ihåg. Låt inga andra definiera dig. Eller mäta dig för att finna att du inte håller måttet. För det gör du, varifrån du än kommer, var du än bor. Var stolt över dina rötter.

 

ANNICA WENNSTRÖM, född 1966 i Örnsköldsvik, uppvuxen i Holmsund, Västerbotten är författare. Debuterade under eget namn med romanen Lappskatteland – familjesaga 2006 (Wahlström och Widstrand), och har bland annat också skrivit ungdomsromanen Skuggrädsla 2009 (Bonnier Carlsen) om samisk identitet.

Foto: Fredrik Sederholm

 

Gillade du berättelsen? Sms:a TESKEDSORDEN 50 till 72901 så bidrar du med 50 kr till Teskedsordens arbete för mångfald och Tolerans. Teskedsorden har 90-konto och granskas av Svensk Insamlingskontroll.  Läs mer här.

Här kan du signa upp på vårt vänbrev!

KONTAKTA TESKEDSORDEN