”Men lille Åke, vänster hand är fel hand förstår du. Det är höger som är rätt hand, och det är den du ska skriva med!” Jag minns fortfarande det lilla troll jag fick som belöning när jag äntligen kunde skriva någorlunda läsligt med den hand som var fel för mig men rätt för alla andra.

Det var nog min första erfarenhet av att vara annorlunda. Att båda mina föräldrar var lärare i den skola jag tillbringade mina första sex läsår gjorde inte livet enklare. Mobbing var en del av vardagen. Men som de flesta andra mobbade anpassade jag mig.

Ju mer min kropp utvecklades i manlig riktning desto oroligare blev jag. Jag ville inte vara pojke, hade inte någon längtan alls efter att växa upp och bli man. Tvärtom längtade jag intensivt efter att se ut som flickorna. Det var nog så jag formulerade det för min mamma när oron blev så stor att jag inte kunde hålla den för mig själv längre. Men i mitten på 1960-talet var HBTQ en okänd förkortning. Homosexualitet var inget man talade om och ”trans” var ett okänt begrepp. Att ”byta kön” var en absurd tanke, en omöjlighet, inget att ens fundera på. Det var min övertygelse och säkert också min mammas, som snabbt gjorde klart för mig att det inte var någon idé att prata om det här. Det skulle säkert gå över med tiden.

Så jag anpassade mig till det kön jag blivit tilldelad, precis som jag anpassade mig till att skriva med ”rätt” hand. Jag gifte mig tidigt, utbildade mig till präst, började jobba, vi fick tre fantastiska tjejer och livet rullade på. Men det gick inte en dag utan att jag blev påmind om min längtan. Men jag var ju präst och präster fick inte ha sådana tankar. Det tog många år innan jag äntligen insåg att min längtan inte var ”syndig”, utan en del av det som är jag. Det tog ytterligare lång tid innan jag insåg att i Guds ögon var jag inte annorlunda. Jag var älskad som den jag är.

Till slut bestämde jag mig för att äntligen säga ja till min längtan. Och då, när jag gjorde det, försvann all rädsla, all skam och skuld. Jag som tidigare hade skämts ihjäl om någon fått veta vad jag bar inom mig, var nu beredd att berätta för hela världen.

Det var då jag på allvar insåg att jag var annorlunda. När jag nu berättade för andra mötte jag deras rädsla. Vi säger ofta att det är viktigt att vara sig själv. Men det gäller bara så länge vi är vad andra förväntar sig att vi skall vara. När en man i mogen ålder bestämmer sig för att äntligen vara den kvinna han alltid velat vara blir det väldigt tydligt hur svårt många har att bejaka det som inte uppfyller normen.

Att leva som Ann-Christine, vilket jag nu gör sedan flera år, innebär att jag äntligen får vara jag. Men också att ständigt bli påmind om att jag är annorlunda. I affären könsbestäms jag: ”Kan du hjälpa honom här, han vill ha en blus i större storlek”. I telefon: ”Ja hallå, det är Ann-Christine Ruuth” ”Jo jag söker någon som heter Ann-Christine, men det går kanske lika bra med dig?” I bekantskapskretsen: ”Ja, jag vet att du kallas Ann-Christine, men jag har ju alltid kallat dig Åke, så det får det bli i fortsättningen också.” På mitt gym måste jag passera antingen männens eller kvinnornas omklädningsrum. Jag känner mig inte hemma i någondera. Jag skäms för att visa fram mitt pass eller körkort där det står att jag är man och där fortfarande namnet Åke står tillsammans med Ann-Christine, och längtar efter att snart få det ändrat.

Hur många gånger jag kallats ”modig” har jag tappat räkningen på. Fortfarande är transpersoner ”spännande” för media, särskilt om hen är präst. Det är nästan som om det vore underförstått att ”visst är det lite syndigt ändå”, och det tar tid att förklara att jag inte är en drag queen som tänder på att ”klä ut mig i kvinnokläder”.

Men så många människor har också gett mig sitt stöd och utan dem hade jag nog inte varit där jag är idag och kunna leva det liv jag alltid velat leva. Jag märker också att attityden till transpersoner sakta håller på att förändras och att allt fler vågar visa sin personlighet öppet. Kanske kommer den dag när trans är något lika självklart och naturligt som att somliga skriver med vänster hand.

 

ANN-CHRISTINE RUUTH är präst i Svenska kyrkan sedan snart 40 år. Numera ägnar hon sin tid åt att föreläsa och fortbilda i frågor som gäller trans. Ann-Christine blev känd för en bredare publik när hon och hennes yngsta dotter Ester var gäster hos Skavlan häromåret. Ester hade just då kommit ut med sin bok ”Min pappa Ann-Christine”.

Foto: Lina Alriksson

 

Gillade du berättelsen? Sms:a TESKEDSORDEN 50 till 72901 så bidrar du med 50 kr till Teskedsordens arbete för mångfald och Tolerans. Teskedsorden har 90-konto och granskas av Svensk Insamlingskontroll.  Läs mer här.

Här kan du signa upp på vårt vänbrev!

KONTAKTA TESKEDSORDEN