Jag sitter i matsalen och äter med mina kompisar. Nästan alla är killar. Jag har en t-shirt med Bob Marley på och alldeles för stora jeans för att vara en tjej. Jag är en så kallad ”hiphoppare”. Det hjälper inte heller att jag har räls och är finnig. Jag har alltid lite ont i magen när jag sitter i den här matsalen. Jag vet att precis vad som helst kan hända, men jag visar aldrig att jag är rädd.

Sen kommer han gående. Han är längst i hela nian och hörs mest. Jag såg redan på flera meters håll att han har något på gång. Men jag sitter och spelar lugn. Han går mot mig med sina kompisar. Hånflinet är redan påklistrat på hans ansikte. Hans närvaro är isande. Han sträcker ut sin tunga och drar sin tumme på den, sedan sätter han sin slemmiga tumme mot min hud på min överarm och gnuggar hårt mot den som om det var smuts och säger: ”Vad smutsig du är din tattare.”

Förnedringen är total. Man kunde skära igenom luften. Jag sitter paralyserad, mest rädd för vad jag själv ska göra och jag vet att om jag slår till honom så kommer jag få skit för det. Som vanligt. Jag spelar upp hela scenariot i huvudet, om hur jag skulle få sitta hos rektorn och försvara mig och om hur de inte skulle tro på mig. För ingen tror på mig. Sen är det något som händer. Plötsligt får min hand ett eget liv och min hjärna är inte kopplad till den.

BOOM.

Fan också. 

Jag slog honom?

Men nej!

Ja, mycket riktigt, du gav honom en höger. 

Innan jag visste ordet av satt jag och försvarade mig hos rektorn och ingen trodde på vad han hade gjort mot mig. Som vanligt.

Detta är bara en historia av säkert ett 50-tal som handlar om vad jag som barn har fått genomlida i skolan när det gäller rasism. Jag var aldrig en nörd, men jag var heller aldrig en tjej i det ”coola gänget” som höll på med smink. De killarna jag hängde med bytte alltid sida när de ”coola” började hacka på mig för att jag inte var helt svensk. Min mamma är svensk, jag är född i Sverige, men det hjälpte inte.

Saidac är mitt efternamn. Pilmakare betyder det på rumänska. Det var jag och fyra andra adopterade i min skola som inte var helt svenska. Att ha ett rumänskt efternamn i en nästan helt svensk skola var faktiskt inte det roligaste:

”Tattare” – ”Zigenarjävel” – ”Smuts” – ”Åk hem” – ”Blatte” – ”Turk” – ”Brunis” – ”Var är dina bananer någonstans?”

Detta ledde till att jag sökte mig in till stan och jag hade nästan alla mina kompisar i orten. För där dömde ingen mig. Där var jag ”hon från ön”, som inte stack ut och som dansade break dance bättre än alla killar.

Jag kände egentligen aldrig att jag hörde hemma någonstans, min enda fristad var med hästarna. När jag var tretton år gammal så fick jag möjligheten att åka till Argentina och spela polo, för jag hade en talang för det. Jag kunde inte ett ord spanska och jag bodde på landet. Ibland funkade inte elen och vatten var inte alltid en självklarhet. Jag såg polon som ett pass ut i världen. Ett pass från alla idioter. PASS bara.

Där började min resa egentligen. För det blev verkligen inte ”pass” från alla idioter. Det blev det slitigaste jag gjort i mitt liv. Jag vet att polo låter glamouröst och att ni kanske har en glamouriserad bild av sporten i Europa. Men tro mig, mocka skit, träna åtta hästar om dagen och vara den ENDA tjejen i ett killag som man åker runt med i hela Argentina är INTE glamouröst för fem öre. Jag har sovit i traktorer, på höbalar, bott på motell med kackerlackor i sängen, duschat i duschar som du måste koppla in till ett ELUTTAG som är direkt i väggen vid det rinnande vattnet som i sin tur värmer upp vattnet i en hink. Ja du …, jag har sett det mesta. Tretton år gammal började jag stå på egna ben. På andra sidan jorden.

När jag var nitton insåg jag att jag sprungit från mig själv och den jag egentligen är. Polon var ju som sagt bara ett ”pass” från Sverige. Sen råkade jag bli bra på det för att jag riktade all min tid och energi på just det. Men passionen var alltid musiken. Så jag sökte till en skola uppe i norr. Musikmakarna. Jag sa till mig själv att ”kommer jag in så är det menat så”, för jag hade bara skrivit musik hemma än så länge. Vad hände? Jo jag kom in. Jaha, då var det bara att flytta till Norrland då. Så från Argentina till Norrland. Tysta, tysta Norrland och galna galna jag. 

Jag lärde mig så himla mycket på dom åren och jag fick ett skivkontrakt! Jag signade till ett bolag i Stockholm under namnet Alex Saidac och var där i tre år. Jag lärde mig precis allt man kunde lära sig om branschen och samlade erfarenheter. Dock passade jag aldrig in. Som vanligt. Men jag fick så himla mycket på dom tre åren. Jag fick spela in musikvideo i London, jag fick sponsring av PUMA, jag uppträdde på Rosabandet-galan på cirkus och min musik spelades i radio och plågade varenda människa som tränar på ett SATS-gym i hela landet. Jag uppnådde mycket, men det var dags för mig att gå vidare. Jag följer alltid min magkänsla, så jag bestämde mig för att gå min egen väg. Det var dags bara. Jag skulle flytta till Los Angeles. Jag hade börjat åka dit och i Los Angeles förstod folk mig. Det var ett tumultartat år. Jag bröt upp med skivbolaget och folk tyckte nog att jag var allmänt dum i huvudet som släppte något ”säkert” för något osäkert. Men OJ vad glad jag är att jag gick min egen väg – och det är nu hela poängen kommer – ibland går man igenom en massa hemska saker och i stunden så förstår man inte varför. Men sen längre fram på vägen ser man tillbaka på sin historia och inser att allt jobbigt man har gått igenom har lett fram till precis där man är nu. Så: Tack alla motgångar och nejsägare. Ni har gjort så att jag sitter i USA med ett visum, 26 år gammal, jobbar med mina idoler och driver mitt eget företag.

Hang in there och sträck på nacken. Det är ok att inte passa in.

 

ALEXANDRA SAIDAC är bosatt i Los Angeles och arbetar som artist och låtskrivare. Hon gör hiphop under namnet Genration Y med  Pablo Dylan, barnbarn till Bob Dylan, och är i skrivande stund aktuell med sin egen låt ”Multiply”. 

Foto: Feeling Free Photography

 

Gillade du berättelsen? Sms:a TESKEDSORDEN 50 till 72901 så bidrar du med 50 kr till Teskedsordens arbete för mångfald och Tolerans. Teskedsorden har 90-konto och granskas av Svensk Insamlingskontroll.  Läs mer här.

Här kan du signa upp på vårt vänbrev!

KONTAKTA TESKEDSORDEN