Romantisk, charmig nörd? Knappast.

Han sitter i ett rum fullt av dataskärmar och stirrar på märkliga tecken som strilar ner i ett obegripligt regn. Ser något som vi inte kan se. Pratar in i headsetets mikrofon med agenten på fältet, berättelsens egentliga huvudperson.

Eller så är hon så där lustigt vimmelkantig inför det sociala spelet omkring henne, säger saker som får folk att haja till. Ibland blir någon sårad, men för det mesta är det oförargligt, de pålagda skratten skrattar med henne, inte åt.

Visst har vi kommit långt från Dustin Hoffmans savantfigur i ”Rain Man”, en fantastisk rollprestation, men en ganska avgränsad bild av autism. Men aspergare i komedier och thrillrar i modern teve och film är fortfarande ofta fördomsfullt tecknade. Ofta som om det egentligen inte skulle vara så mycket med det där med autism. En lätt skruvad personlighet, bara. Klichéerna är många och tröttsamma och alla gäng ska ha sin nörd.

Men trots att han, det är ju oftast en sådan, har tydliga autistiska drag, så lyckas han ändå ofta hamna i centrum, bli ett nav kring vilket berättelsen snurrar. Trots att han är bufflig eller kantig, ibland okänslig, gillar man honom. I grunden är han ju varm på något sätt.

Sheldon i ”The Big Bang Theory”?

Många autister mår rätt bra. Andra skit. Fler mår kass än i andra grupper av människor. Kanske inte på grund av autismen, utan av andra skäl oftast eller av bieffekter av autismen.

Tänk dig en människa som är fundamentalt ensam. Som aldrig känner det där bubblande rosa. Aspergerångesten är fruktansvärd, stenhård. Det kan ta veckor att reparera en, inbillad eller verklig, social blunder. Många autister väljer bort socialt samspel för alltid på grund av rädslan för ännu en fadäs.

Den värsta fördomen är när autister skildras som om de har något slags hemlig överenskommelse, en subkultur fylld av koder där de hittar varandra i ett hav av människor – ungefär som homosexuella personer också förutsätts göra. I själva verket är det ofta lika jobbigt för en autist att begripa sig på andra autister som att begripa sig på vanligt folk. Ibland svårare. Jag har ingen aning om vad som pågår i skallen på en grav autist. Eftersom jag har lärt mig att leva med normalstörda människor är det till och med lättare att röra sig bland dem.

Ibland vore det lättare att ha ett synligt funktionsförhinder. Då skulle det finnas en yttre anledning till att jag var annorlunda, men nu är jag bara lite udda. De flesta tror inte ens på det där som är osynligt, de viftar bara bort det med att jag ju är så normal, har så lätt att ta folk. Eller så bara bryr de sig inte.

Det är lite hårt av mig, jag vet, men jag har samma fördomar som alla andra. Jag vet vad som värderas och inte värderas i vårt samhälle. Visst har mina erfarenheter av att vara funktionsförhindrad lett till att jag har fått upp ögonen för vad det är att vara handikappad. Jag ser rullstolsramperna som saknas. Jag försöker att inte prata med rullstolen utan med människan, men jag är lika körd som alla andra för det mesta.

En döv människa kan leda en blind människa över vägen. Tillsammans blir de större än sina funktionsnedsättningar. Men de blir inte normala för det. De har inget hemligt språk gemensamt, utan är tvärtom lika handfallna inför den andras funktionsförhinder som alla andra är. Än mer handfallna, i praktiken.

Och en socialt synskadad människa är lika handfallen inför en socialt hörselskadad människa som alla andra är.

Så försök att se människor som individer och inte som symboler. Det är svårt när det handlar om sociala och psykologiska funktionshinder, men prata med mig. Inte med den osynliga rullstolen.

 

JERKER JANSSON är musiker och författare. Hans senaste bok heter ”Mitt liv med Asperger” (LL-förlaget).

Fotograf: Ulf Lundin

 

Gillade du berättelsen? Sms:a TESKEDSORDEN 50 till 72901 så bidrar du med 50 kr till Teskedsordens arbete för mångfald och Tolerans. Teskedsorden har 90-konto och granskas av Svensk Insamlingskontroll.  Läs mer här.

Här kan du signa upp på vårt vänbrev!

KONTAKTA TESKEDSORDEN