Det händer ibland i Sverige, att jag möter främmande människor som hetsigt uppmanar mig att åka ”hem”. Det är en märklig uppmaning och jag blir alltid förvånad när den kommer. Jag antar att de menar att jag ska lämna landet, men var mitt ”hem” är bryr de sig egentligen inte om. Hade de inte varit så uppretade hade jag gärna berättat för dem att ”hem” är ett av mina favoritord i svenska språket. Få ord rymmer så mycket som just det ordet. Knappt har jag hunnit säga det innan minnesbilderna kommer fram, och de går inte att stoppa när de dyker upp. Bilderna skapar ett minneshem, tänker jag, och kliver in i det.

Jag ser mig själv mitt i minnesbilderna, som barn, som vuxen med egna barn. Där jag står i mitt ”hem” känner jag lukter, ser rum, ser ansikten. Hör språk, röster, alla möjliga ljud: musik, kastruller som plockas ut och in i skåp, dörrar som öppnas och stängs. Jag ser fönster med utsikt, himlen därute, känner ytor under fingrarna: bord, dörrhandtag, tyger, någons hud och händer. Jag känner mig både nära andra och ensam, men allt är bekant. Jag vandrar genom rummen i mitt ”hem”, nickar åt alla välkända ansikten som jag möter, jag stannar till då och då och tittar närmare på saker jag hittar, och känner igen. Jag öppnar fönster och sträcker mig ut, lyssnar till ljuden, andas in lukterna.

Men så blir jag plötsligt osäker. Visst är alla de här minnesbilderna mina, visst har jag sett allt det här som fyller mitt ”hem”? Bilderna är sanna (jag tror i alla fall det) men saker och ting hänger ändå inte riktigt ihop. Rösterna som kommer in genom fönstret från gatan känner jag igen från en stad i Europas mitt där jag bodde ett slag, men när jag tittar ut ur mitt minneshems fönster, ser jag att gatan på pricken liknar en liten väg i Bombay som jag ofta gått genom åren. Jag gläntar på en dörr och ser hur någon jag växte upp med leker där innanför, men henne har jag inte sett på över trettio år! Och rummet där hon leker ser ut som mitt barndomsrum som jag för länge sedan lämnat. I ett annat rum ser jag möbler som blev kvar på ett ställe jag hyrde i andra hand, jag hittar böcker i bokhyllorna som jag flyttat med mig mellan länder i väskor och lådor. Jag känner lukten av en linsgryta tillagad över öppen eld, med kryddor från Kashmir. Men när jag ser efter i mitt minneskök upptäcker jag att det är mormor som står där och rör i kastrullen – men det är omöjligt, tänker jag, hon lämnade ju knappt Dalarna.

Överallt i mitt minneshem möter jag människor som kommit och gått i mitt liv. Det finns spår från platser jag lämnat eller återkommit till. Mitt minneshem är fullt av inlånade bilder från olika håll. Vilken blandning, så många hem i minnet av mitt hem!

Jag bär på många platser och det gör säkert du också. Så är det nog för de flesta, för vem har egentligen bara ett enda hem, en enda ort eller plats som de tillhör? Att välja ett enda av alla ”hem” är omöjligt. Jag vill dessutom inte välja, varför skulle jag vilja det? Vi behöver inte begränsa oss, och ingen ska ta sig rätten att kräva det av oss.

 

HENRIK CHETAN ASPEGREN, född 1975, är författare och forskare verksam vid Historiska institutionen i Uppsala. År 2010 disputerade han vid School of Oriental and African Studies i London. Han har skrivit böckerna Pakistan – upprorens land och En dag i Delhi. Henrik Chetan Aspengren har varit en återkommande skribent i Svenska Dagbladet samt regelbundet kunnat höras i Sveriges Radios OBS. I dag bor han i Delhi med sin fru och två barn.

Foto: Garima Jain

 

Gillade du berättelsen? Sms:a TESKEDSORDEN 50 till 72901 så bidrar du med 50 kr till Teskedsordens arbete för mångfald och Tolerans. Teskedsorden har 90-konto och granskas av Svensk Insamlingskontroll.  Läs mer här.

Här kan du signa upp på vårt vänbrev!

KONTAKTA TESKEDSORDEN