Men hej, se på mig nu!

 

Året var 1987 och det långa, blodiga kriget mellan Iran och Irak hade pågått i åtta år. Min pappa bestämde sig då för att fly från Iran och komma till Sverige. Han kom hit genom en aidskonferens eftersom han jobbade inom mikrobiologi. Pappa hade en dröm om att hans barn skulle få växa upp i ett demokratiskt land utan förtryck, krig, fattigdom och diktatur. Det var ständigt en kamp för pappa som var tvungen att lämna allt bakom sig: sitt jobb, sin familj och släkt. Under ett år var min älskade pappa borta från min mamma och min då femårige storebror för att se till att allt skulle vara perfekt och tryggt när de kom till Sverige.

1991 föddes jag i Umeå, men vid tidig ålder flyttade vi ner till Malmö. Jag föddes ca tre månader för tidigt och låg kvar nästan en månad på sjukhuset. Läkarna trodde inte att jag skulle överleva, och om jag gjorde det skulle jag troligen bli blind. Jag hade även hjärtproblem fram till tio års ålder. ”Men hej se på mig nu!”

Jag var bara sju år när jag satt i en polisbil första gången och tio år första gången jag drack alkohol. Jag har rökt, druckit alkohol, använt droger och växt upp med vänner i kriminella miljöer. Under min skoluppväxt mobbade jag andra, och trodde jag mådde bra. Men jag var arg, besviken och ledsen eftersom mina älskade föräldrar som var akademiker inte fick sina drömyrken som de hade kämpat och slitit för. Min pappa blev misshandlad av samhällets orättvisor och det drabbade mig rejält under min uppväxt.

Jag bestämde mig helt enkelt för att strunta i skolan och hittade på en massa dumheter. Jag gick ut grundskolan med Icke Godkänt i nästan alla ämnen. Jag var helt enkelt passiv i skolan och brydde mig inte särskilt mycket. ”Varför ska jag studera när mina föräldrar inte fick de jobb som de har utbildat sig för?”, tänkte jag. Frågorna var många och besvikelsen mot samhället var stor.

Under min skolgång såg jag hur lite vi pratade om Förintelsen och andra folkmord som har ägt rum i världen. Jag märkte hur lite skolan gjorde mot mobbning, och mot oss som verkligen uppförde oss bedrövligt mot andra. När jag var 13 år gammal dog en bekant som bodde i vårt område i bilolycka. Det förde oss i området mycket närmare varandra och vi såg varandra som brödraskap. Vi förstod att livet kan vara slut redan efter en natt och att vi inte får ta saker för givna.

En vändpunkt skulle komma längre fram. Jag växte upp med två mycket nära vänner som tillhörde samhällets nationella minoriteter, en var rom och en var jude. Vi gjorde mycket äventyr, dumheter och bus tillsammans. Men vi hade något gemensamt. Vi kände oss utanför samhället, hade utländska föräldrar och en annan tillhörighet än den svenska kulturen. Vi var alla tre födda och uppväxta i Malmö, men vi kände oss inte välkomna i vårt eget land. Vi kände oss som främlingar.

Romernas situation i Sverige har varit hemsk sedan år 1512. Än idag är det många romer som känner sig särbehandlade och diskriminerade. Judar i Malmö flyr och känner sig rädda och otrygga, och muslimer i Skåne är mycket utsatta. Antisemitism, islamofobi och antiromism sprider sig över Europa. Detta får vi inte acceptera eller tillåta. Det var därför jag tog initiativet att börja brygga broar först och främst mellan olika minoriteter i min hemstad. Jag kunde inte acceptera att varken jag eller mina två barndomsvänner skulle vara otrygga eller känna sig utanför.

När jag var 18 år bestämde jag mig för att mogna. Jag tränade fotboll och kampsport på elitnivå. Att finna något jag älskade att göra blev räddaren i mitt liv. Jag fick idén att starta ett skolprojekt med resa till koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau. Det var dags att bygga broar mellan judar och muslimer i Malmö, det var dags att göra skillnad. Efter flera månaders kämpande och slit fick jag loss finansiering och projektet blev möjligt. Vi åkte iväg hela klassen till Polen för att besöka Auschwitz. Majoriteten i min klass var muslimer och det var viktigt för mig att börja någonstans. Vår resa blev uppmärksammad.

Jag har hunnit jobba med barn och ungdomar i ca sex år – trots att jag bara är 23 år gammal – som kontaktperson, mentor, ungdomsvärd, elevassistent, rastvärd, ungdomscoach, lärarassistent, barnskötare, fritidsledare och fritidsassistent liksom barn och ungdomsledare.

Mitt mål är att förändra människors synsätt från det negativa till det positiva. Vi människor ska inte hata varandra, vi ska älska varandra mer. Vi ska sprida energi och lycka vidare. Om jag lyckades hittade en vändpunkt i livet så kan vem som helst göra det.

Sverige, tillsammans ska vi förebygga okunskap, hatbrott och intolerans och jobba tillsammans för integration och mångfald. Tillsammans ska vi bygga MÖJLIGHETERNAS LAND. Jag vill leva och dö för barn och unga i Sverige. För nuet, framtiden och kärleken. Må jag leva, må du leva. Sverige mitt land, Sverige ditt land, Sverige vårt land.

 

SIAVOSH DERAKHTI är social entreprenör, föreläsare, rådgivare, utbildare, identitetscoach och debattör. Han är grundare och ordförande för den ideella organisationen Unga mot antisemitism & främlingsfientlighet (tidigare Unga muslimer mot antisemitism), som anordnar utbildningsresor till koncentrationsläger, utbildar ungdomsgrupper och föreläser i skolorna om rasism och utanförskap. Han driver bolagen HRSE AB (Humana Resurser Sociala Entreprenörer) samt SDC (Siavosh Derakhti Coaching). Han var förste mottagare av ELSA-priset 2012, som delas ut av Svenska kommittén mot antisemitism. Var även förste mottagare av Raoul Wallenberg-priset 2013. Träffade i samband med detta USA:s president Barack Obama under hans statsbesök i Sverige.

Foto: Privat

 

Gillade du berättelsen? Sms:a TESKEDSORDEN 50 till 72901 så bidrar du med 50 kr till Teskedsordens arbete för mångfald och Tolerans. Teskedsorden har 90-konto och granskas av Svensk Insamlingskontroll.  Läs mer här.

Här kan du signa upp på vårt vänbrev!

KONTAKTA TESKEDSORDEN