När jag gång på gång, i en stad i Polen, mötte de ögon som satt i de huvuden som tänkte att en sådan som jag inte är värd att existera – önskade jag att jag vore vit.

När min tidigare pojkväns pappa öppnar vitrinskåpet och stolt visar sina svarta dockor med röda läppar och leende utropar: ”De är antika!” – tappade jag hoppet.

När jag inser att majoriteten av mina kollegor är vita män med medelklassbakgrund – blir jag besviken på mig själv, jag har möjligheten att välja mina kollegor.

I en butik år 2014 på Hornsgatan provar jag en jacka. Butiksägaren säger: ”Åh så fin den är på dig, det är ju ett lite afrikanskt mönster det där!” Jag blev tyst och tvångsköpte en secondhandskjorta i vit spets.

På väg till fritids en höstdag på 90-talet känner jag vassa stick mot min rygg. Jag vänder mig om och ser fritidsbarnen skjuta rönnbär på mig samtidigt som de ropar hemska saker. Jag gick aldrig till fritids mer och jackan fick jag slänga.

När jag går in i ett rum, som till exempel en bar, restaurang eller buss aktiveras en automatiserad skanner sökande efter svar på följande frågor: 1. Finns det någon hotfull här? 2. Är jag den enda svarta här? 3. Är jag den enda ickevita här? 4. Är det lugnt eller ej här? Detta gör mig också besviken på mig själv: Slappna av!

Kommentarer som: ”När jag hör dig sjunga så hör jag någon slags urkraft, jag hör något som påminner om musik från ett urfolk, det är urhäftigt alltså!” bemöter jag dem med ett leende, ett tack och ”Det var roligt att höra”.

På gatan i downtown New York kommer en man fram till mig och säger: ”Hey sista’ you gotta decide, you gotta decide whetha’ you’re black or if you’re white.” Då, år 2005, blev det så tydligt för mig, att ingenstans i den västliga världen kan man bara vara. Ingenstans kan man bara vara och gå runt och vara svart utan att det syns.

Markato, Addis Abeba, Etiopien. Jag ska köpa en sjal. Min kompis frågar om pris. Jag hör: ”Abesha? [….] Foreigny?” Jag förstår att de diskuterar om jag har rätt att köpa till inhemskt pris eller ej. Det spelar så klart ingen roll för mig. Men diskussionen. Diskussionen gör något med mig, något som vrider om och gör ont.

Samtidigt kan jag gå runt på gatan i Addis och typ smälta in, en kort stund. Det uppenbaras snart, av olika skäl, att jag inte ”hör dit”, att jag är en ”foreigny”, men för en stund funkar det. Då undrar jag om det är så det känns att höra till, att kunna gå omkring, bara vara och smälta in. Det finns något rofyllt med det.

Hanoi. Jag är 8 år och går på promenad med Madam Bic. Så kommer ett gäng barn och omringar oss. Jag minns det som att de vänligt anföll mig och började slicka på min arm. Madam Bic blev arg och sa till dem att försvinna. Jag blev lite förvånad av det hela men också full i skratt, vi skrattade båda två. Det fanns något nyfiket med det de gjorde. Något oskyldigt. Det går bra. Och det är ett gott minne.

När någon frågar: ”Har du varit utsatt för något på grund av din hudfärg?” kommer det upp tusentals bilder. De flimrar som en lampa som håller på att gå sönder. Minnen som jag undviker att ha nära mig varje dag, för då skulle jag bli en hopplös människa och än mer kompromisslös än jag är. Minnen av de unga män som bodde i grannhuset där jag växte upp, den skräck och oro de orsakade mig och min syster. Den gången de jagade mig när jag var på väg hem från skolan samtidigt som de skrek saker på tyska. I panik gömde jag mig under en barack tills de gav upp sent på kvällen. Minnen av nedlåtande kommentarer på tunnelbanan, bussen, gatan, i affären … Alla som tilltalar mig på engelska, fortfarande, det händer minst en gång i månaden. Och alla som undrar var jag egentligen kommer ifrån. Alltid ska jag vara beredd på att redogöra för min bakgrund. Alltid. Och kvinnan på Järntorget i Göteborg som trodde jag ville ha pengar när jag skulle fråga om vägen.

SOFIA JERNBERG är adopterad från Etiopien och uppvuxen i Etiopien, Vietnam och Sverige. Hon är frilansande sångerska och kompositör. Hon jobbar huvudsakligen i genrerna jazz, improvisationsmusik och nutida konstmusik. År 2008 mottog hon Kungliga Musikaliska Akademiens stora jazzpris. Motiveringen löd: ”Ett nyskapande och kompromisslöst konstnärskap. En orädd musiker som med nyfikenhet och stor aptit på all sorts musik bryter ny mark i området mellan jazz och konstmusik.”

Foto: Jon Edergren

Gillade du berättelsen? Sms:a TESKEDSORDEN 50 till 72901 så bidrar du med 50 kr till Teskedsordens arbete för mångfald och Tolerans. Teskedsorden har 90-konto och granskas av Svensk Insamlingskontroll.  Läs mer här.

Här kan du signa upp på vårt vänbrev!

KONTAKTA TESKEDSORDEN