Afrosvensk i Sverige

 

Mina föräldrar kom till Sverige någon gång i slutet av 1980-talet. Några år senare föddes jag, år 1990 och växte sedan upp i en liten ort som heter Broby i nordöstra Skåne. Jag var alltid en glad liten flicka. Något jag fått av min mamma som är livlig, alltid skrattar och helt enkelt älskar människor. När jag pratar om min uppväxt vill jag gärna fokusera på de positiva sakerna. Men det finns även mindre trevliga saker, som till exempel hur samhället har valt att placera mig på grund av min hudfärg. Det var så den glädjen jag alltid haft började försvinna.

Första gången jag blev kallad N-ordet var jag för liten för att förstå innebörden. Det började redan på dagis, man blev utpekad och folk skulle med jämna mellanrum tala om för mig att jag inte var som de. Barnen använde N-ordet för att beskriva ”såna” som jag, vi sjöng om Pippis pappa som är N-kung och lärarna reagerade inte ens. Ärligt talat så var jag inte särskilt medveten om att jag var brun, tills folk började peka ut mig eller när jag råkade höra konversationer mellan mina föräldrar om rasismen de hade varit med om. Jag fattade dock aldrig det hela förrän jag blev lite äldre.

I grundskolan beskrev man det som pojkstreck. Man förstod inte mekanismerna i de rasistiska strukturerna som påverkade mig och många andra runtom i landet. Det var också under denna tid som rasismen började ta mer allvarliga uttryck i skolan. Att folk använde N-ordet var enligt lärarna fel eftersom att jag tog illa upp, inte för att det fanns något bakomliggande som de behövde jobba med.

Jag kommer ihåg hur ledsen min mamma brukade bli och hur arg min pappa blev varje gång jag utsattes för något rasistiskt i skolan och jag mådde riktigt dåligt av det. Tills jag slutade berätta om allt för att bespara mina föräldrar stressen. Jag var inte längre särskilt glad, jag var ju alltid på min vakt eftersom att jag visste att rasismen kunde dyka upp oväntat.

När jag tänker tillbaka så undrar jag varför inte lärarna förstod. De sa att de förstod att det var några pojkstreck, att N-ordet hade sagts och en del anmärkningar på mina s.k. icke-europeiska drag. Trots det tog man det inte på lika stort allvar som jag hade önskat. Man pratade aldrig om rasism.

Detta var ju ett tag sedan nu, men problemet är att det faktiskt inte alls har förändrats. Både i min aktivism och i privata konversationer med vänner ser jag att samma saker sker, och fortfarande råder samma naivitet från lärarnas sida.

Varför är det fortfarande så här? Är det svårt att erkänna fel, eller orkar man helt enkelt inte jobba med frågorna eftersom det inte berör en själv?

Jag har tur som har föräldrar som alltid har stöttat mig och jobbat med att stärka min självbild. Men är det helt och hållet upp till föräldrarna egentligen? Lärarna har ett stort ansvar när det gäller att se till så att de är medvetna om dessa frågor, och verka för att skydda alla barn i skolan. Föräldrar ska inte behöva gå runt med en klump i magen och vara rädda för att ens barn ska utsättas för något rasistiskt. För det är just det som sker nu. Och när föräldrarna pekar ut problemet så överreagerar de bara. Återigen handlar det bara om pojkstreck.

Jag har längtat till den dagen då Sverige skulle bli medveten om dessa frågor och prata om det. Och det känns som om vi är där nu. Vi pratar om problemet öppet och plötsligt kommer folk fram med samma historier. Det är jag glad över. Jag vet nu att jag inte har varit ensam under dessa år. Jag vet att jag inte kämpar ensam längre.

 

RUDY MENGESHA är uppvuxen i Broby utanför Kristianstad. Är 24 år med en magister i internationella relationer och jobbar med migrationsfrågor och internationella biståndsfrågor.

Foto: Privat

 

Gillade du berättelsen? Sms:a TESKEDSORDEN 50 till 72901 så bidrar du med 50 kr till Teskedsordens arbete för mångfald och Tolerans. Teskedsorden har 90-konto och granskas av Svensk Insamlingskontroll.  Läs mer här.

Här kan du signa upp på vårt vänbrev!

KONTAKTA TESKEDSORDEN