Vi vill gärna tro att utseende inte spelar någon roll, att vi duger som vi är. Jag har anledning att tro annat.

Jag växte upp i en medelklassförort i ett tämligen homogent svenskt samhälle, bland barn som mestadels hade ljus hud var jag ett exotiskt inslag. Jag växte upp med människors frågor om min historia. Det präglade min tillvaro, människors nyfikenhet, sällan illa menad, ibland ofrivilligt integritetskränkande eller obetänksam. Jag vande mig vid att uppfattas som annorlunda, vande mig vid att jag förväntades förklara varför jag är här. Vande mig vid en känsla av att jag syntes för mycket.

Så länge jag kan minnas har jag också utsatts för rasism, sexism och fördomar på grund av mitt utseende. Det knäcker mig ibland. Rätt ofta.

Det Sverige jag växte upp i finns inte längre. Vi lever i ett mångfaldssamhälle där vi är många som både till utseende och ursprung avviker från majoritetens förment nordiska blondhet. Världen har kommit närmare.

Jag borde kanske inte anses vara annorlunda längre, borde kanske inte synas lika mycket. Men jag har inte märkt så stor förändring, frågorna jag får är desamma, påhoppen likaså. Jag är långt ifrån den som drabbats hårdast. Det är snarast så att jag är mycket lindrigt utsatt.

Inför det främmande tycks vi människor ha lättare att reagera med rädsla än med öppenhet. Ibland är det klokt att vara försiktig, men ibland – rätt ofta – sätter vår rädsla upp hinder för nya möten, erfarenheter och insikter.

Rädslan för det främmande tycks mig större idag. När jag växte upp var det otänkbart att föreställa sig att ett parti som Sverigedemokraterna kunde bli landets tredje största. Nu är vi där.

Att våga vara mindre rädd är inte alltid lätt. Det kräver något av oss, kräver att vi gör saker som vi instinktivt vill skjuta ifrån oss, ta avstånd från, det kräver att vi anstränger oss att förändras.

Inte en främling? Jag tänker att jag är en främling i mångas ögon.

Man kan välja att acceptera sitt främlingskap, man kan rentav finna styrka i det. Man kan bestämma sig för att inte bry sig om andra människors åsikter. Men det är inte heller alltid så lätt. Jag påverkas av omgivningen, av vad människor säger och gör. Jag är inte en ö, vill inte vara det heller, jag är del i ett samhälle.

Man kan också tycka och känna att det är fel, påfrestande och frustrerande att alltid vara tvungen att förhålla sig till sitt tillskrivna främlingskap. Man kan vägra att gå med på de villkoren.

Men även ett förhållningssätt som innebär att man inte bryr sig om vad andra tycker och tänker och säger och gör, även det är ett ställningstagande, en strategi. Det går inte att välja bort.

Jag är också rädd. Det skrämmer mig att det finns ett hat och en vrede som riktas mot människor vars svenskhet inte är uppenbar i termer av utseende. Det får mig att vilja gömma mig, inte vilja dra någon uppmärksamhet till mig, det får mig att tystna.

Jag kan ibland längta efter att få vara anonym, att få tillhöra normaliteten. Att inte betraktas som avvikande, annorlunda. Men så fort jag kliver utanför min dörr vet jag: att mitt utseende inte berättar något om min svenskhet.

Jag vet också att tiga inte alltid är guld, att man ibland måste göra sin röst hörd – ibland måste man våga ta plats. Jag försöker att inte vara så rädd för människors fördomar och fördömanden.

Jag är inte ensam. Jag delar mina erfarenheter med andra, jag är inte en ö, jag är del i ett samhälle och jag tror på alla människors förmåga att förändras, att vara mindre rädda, att våga öppna sig.

 

ASTRID TROTZIG, född 1970 i Busan, Sydkorea, är författare, frilansande redaktör, översättare och korrekturläsare. Debuterade 1996 med den självbiografiska berättelsen ”Blod är tjockare än vatten”.

Foto: Cato Lein

 

Gillade du berättelsen? Sms:a TESKEDSORDEN 50 till 72901 så bidrar du med 50 kr till Teskedsordens arbete för mångfald och Tolerans. Teskedsorden har 90-konto och granskas av Svensk Insamlingskontroll.  Läs mer här.

Här kan du signa upp på vårt vänbrev!

KONTAKTA TESKEDSORDEN