Jag växte upp i Fittja utanför Stockholm. Att vara invandrare och komma från hoodsen på samma gång gör att folk får fördomar i dubbel bemärkelse. Vi förortskids märkte det, men kände nog inte av det på samma sätt som man kanske gör idag. Bland polarna var det ändå en rätt normal och skön stämning. Men tidigt insåg jag att idrotten var en viktig del av integrationen i samhället. Jag minns att vi hade turneringar mot andra skolor. Det var basket, friidrott, fotboll … Även om vi och de kids vi mötte var från olika världar var vi jämställda på planen. Det var en boll, en plan och en domare – samma villkor för alla. För mig var det viktigt, jag kände mig liksom osäker i så många sammanhang. Idrotten blev därför min räddning. Jag lärde mig snabbt att om man är duktig så blir man lättare accepterad. Det kändes som om det tog bort lite av folks fördomar om varifrån man kommer och vad man heter. Folk har större överseende med eventuella snedsteg om de ser att man är bra på något. Inom idrotten fick jag uppmärksamhet och bekräftelse, som sedan blev fundamentala byggstenar i min egen trygghet. Kampsport som jag tränade förespråkar också disciplin, respekt och att man ska ta hand om varandra. Jag fick känna att jag var duktig, samtidigt som jag lärde mig en viktig livsfilosofi.

Jag minns inte att vi någon gång satt tillsammans för att käka i min familj. Mamma och pappa hade fullt upp med att jobba. De kämpade för att försörja familjen och på samma gång integreras i samhället. En del av familjetryggheten faller bort redan där. Hos mina svenska polare var det tvärtom. Man satt kring bordet alla samlade. Jag tänker att en känsla av ordning, rutiner och trygghet skapar en sorts frihet som fanns mer i de svenska hemmen. Jag är övertygad om att man redan som barn lägger grunden för sin trygghet. För mina svenska polares föräldrar fanns det en inarbetad rutin sedan många generationer. Mina föräldrar blev tvungna att skapa nya ”svenska” rutiner, samtidigt som de också skulle försörja familjen. Det är alltid något som blir lidande; i vårt fall var det tryggheten. Idrotten blev den trygghetszon som gav mig mod att göra saker som jag egentligen var rädd för. Från Fittja tog det en timme med tuben till träningen, men jag tog mig dit varje dag. Det blev ett sätt att fly den ganska stökiga tillvaron hemma.

När jag som vuxen flyttade innanför tullarna och fick en annan adress, ändrades folk inställning till viss del. Man hade på något vis lyckats i folks ögon. Men även om jag hade ny adress ändrade det inte det faktum att mitt efternamn var utländskt. Folk har på sätt och vis större överseende för dina snedsteg som offentlig person om du heter Svensson än om du heter Mrsic. Vi är för uppdelade. Med dagens alla rubriker om hoodsen har man en stämpel på sig innan man ens hunnit presentera sig. Mina föräldrar kom ju till Sverige som arbetskraft. Hade de kommit till Sverige idag hade det sett annorlunda ut. Jämför bara hur många procent av invandrarna som får ett jobb idag med hur det var under mitten av 60-talet.

Även om vi i dagens Sverige jobbar mer mot fördomar än vad man gjorde när jag var barn, så har fördomarna förändrats. Idag är de starkare och baseras väldigt mycket på vad media skriver om invandrartäta områden. För 20 år sedan var det tufft att komma från Fittja, men idag tror jag att det är ännu tuffare. I media målas områden såsom Fittja, Rinkeby och Rosengård upp som negativa. Det påverkar därför direkt människors förutsättningar i olika sammanhang. Får du höra tillräckligt många gånger att du är dålig för att du kommer från ett visst område, blir du till slut påverkad av det. När mina barn berättar i skolan att de varit i Fittja, får de genast frågor om hur det var och hur farligt det är. Området är direkt förknippat med den bild folk har efter att ha tagit del av medias bild av det.

 

DRAGOMIR MRSIC föddes 1969 i den serbiska byn Rasavci utanför Prijedor. I slutet av 60-talet emigrerade hans far till Sverige för att arbeta som kock på Grand Hôtel i Stockholm. Tillsammans med sin mor och sina två äldre syskon följde Dragomir efter i början av 70-talet. Under uppväxten i Fittja studerade Dragomir vid Ängskolan, Fittjaskolan och slutligen S:t Botvids gymnasium (2-årig EL/TL-linje). Genom skolgången var idrotten en central del av Dragomirs liv och han kunde år 1987 titulera sig nordisk mästare i taekwondo. 2000-2003 studerade han till idrottsledare/idrottskonsulent vid Bosöns Idrottsfolkhögskola, parallellt som han var verksam som tränare i SOK:s topprogram. Med den erfarenheten i bagaget lade Dragomir grunden till det egna träningskonceptet Kamp & Fys. På filmduken är han bekant som torpeden Mrado i ”Snabba Cash I & II” samt soldaten Kuntz i ”Edge of Tomorrow” och i skrivande stund är han aktuell som Göran i Felix Herngrens serie ”Torpederna”.

Foto: Daniel Ohlsson

 

Gillade du berättelsen? Sms:a TESKEDSORDEN 50 till 72901 så bidrar du med 50 kr till Teskedsordens arbete för mångfald och Tolerans. Teskedsorden har 90-konto och granskas av Svensk Insamlingskontroll.  Läs mer här.

Här kan du signa upp på vårt vänbrev!

 

KONTAKTA TESKEDSORDEN