Jag skulle vilja beskriva det som att man sätter ner foten lite mer försiktigt där man går. Att man tittar runt lite mer på dem man möter, aktar sig för att gå in i någon, aktar sig för att prata för mycket på det andra språket som låter som bråk, alltid låter som bråk för dem, aktar sig för att inte se den gamla damen som behöver sittplats på bussen. Ser på människorna man möter, undrar om det var de som röstade eller inte, om de kanske kommer göra det i nästa val om man inte sköter sig. Vara vaksam. På sin vakt. Känslan i kroppen. Jag skulle vilja förklara den så.

Att vara ifrågasatt.

Innan var det lättare. För mig i alla fall. Jag kunde leva i tron om att de var få, att det var de som var de konstiga. När en gubbe på tunnelbanan för några år sen skrek att alla utlänningar skulle kastas ut så kunde jag intala mig att det var han som tyckte så, att alla de som satt med huvudena neråtböjda över mobilerna var med mig. Det var för att han var utsatt. De andra, de var med mig. De var som jag, eller snarare, jag var som de. En och annan tittade ju också upp, himlade med ögonen som stöd eller skakade på huvudet.

Men nu. Herregud. Det är hisnande att tänka på den siffran. Tretton procent. Man kan vända och vrida på det, man kan analysera det, man kan diskutera och söka förklaringar. Men det förändrar inte faktum.

Vår rätt att befinna oss på denna bit mark är ifrågasatt.

Medan de andra, de ljusare, kan göra fel som bara läggs på dem så går våra fel ut över alla som ser ut som vi. Om Anders snattar är Anders en snattare. Om Mohammed snattar är invandrare snattare. Om Anders inte ser tanten som behöver sittplats på bussen är Anders en ouppfostrad yngling. Om Güzin inte ser tanten är invandrare ociviliserade. Medan Anders protesterar så gnäller vi, medan Anders är självklar så är vi otacksamma. Det är andra villkor som gäller för dig och mig, för våra krulliga huvuden. Och det känns. Precis strax under huden känns det, som en tyngd över axlarna känns det.

Vi ska sköta oss. Vi ska anpassa oss. Vi ska tala som de och se ut som de och analysera som de och tänka som de. Först då är vi svenskar, eller åtminstone bra invandrare.

Men vilka är vi, när vi inte är upptagna med att försöka vara så svenska som möjligt? När vi inte är upptagna med att runda vokalerna, röra händerna sådär som man gör när man talar, klä sig enligt det nordiska modet. När vi inte är upptagna med att passa in, vilka är vi då?

Kanske är vi krigsoffrens barn eller de förföljda minoriteternas barn eller kommunisternas barn. Vi är barn till dem som inte kan skilja mellan y och i, vi är barn till dem som tar jobben ingen annan vill ha, vi är barn till dem som har kollegor som tror att vi aldrig sett el förut. Vi är barn till dem som bär på minnen från fängelser, kriget, tortyren, flykten. Minnen de aldrig kommer att dela med oss. Vi är barn till dem som gav oss frihet och själva fick förakt. Som gav oss öl, musik, sambo och midsommarsol och själva fick flytta längre ut på sin stol. Som själva går med osäkrare steg på stadens trottoarer. Vi är barn till dem.

Men vi är också svenska barn. Vi är sommarsolens sneda glans på asfaltens barn. Vi är snöns knastrande under fötterna och isande kinders barn. Vi är barn till den sociala osäkerheten, till den nordiska melankolin och ängsligheten. Till fri tandvård och gratis skolmat, till åtta timmars arbetsdag och strejkrätt. Till ett land som inte låter oss komma på arbetsintervju. Till blickar som förväntar sig att vi ska vara tacksamma över att få andas, gå, äta, sitta, leva. Vi är också dessa barn.

För vi är barn till både krig och fred, till både diktatur och demokrati, till både utanförskapet och inkluderingen. Till ett land som repellerat oss och ett annat som ifrågasätter oss.

Så vi har dessa sår. De skaver och ömmar. Men vi kan välja att hämta kraft därur. Att hämta inspiration därur. Att vända vrede till passion och hämta näring därur. Vi kan ta allt skit och göra det till motstånd. Vi kan göra varje ”stick hem” till en dikt, varje ”svartskalle” till ett debattinlägg, varje antydan om att vi är ett problem och en ekonomisk börda till ett konstprojekt, en utbildning, en låttext. Göra dessa erfarenheter till vårt bränsle. Göra dessa sår till vår styrka.

Dessa sår, dessa sår klär oss.

 

POONEH ROHI debuterade under 2014 med romanen ”Araben”. Hon föddes 1982 i Iran och kom hit som sexåring tillsammans med sin familj. Hon är bosatt i Stockholm och för närvarande doktorand i lingvistik.

Foto: Linda Gren

 

Gillade du berättelsen? Sms:a TESKEDSORDEN 50 till 72901 så bidrar du med 50 kr till Teskedsordens arbete för mångfald och Tolerans. Teskedsorden har 90-konto och granskas av Svensk Insamlingskontroll.  Läs mer här.

Här kan du signa upp på vårt vänbrev!

 

KONTAKTA TESKEDSORDEN