Aspergers syndrom och ADD. Så stod det på det papper som läkaren räckte till mig. Året var 2003 och jag hade hunnit bli 24 år gammal. Ett 24-årigt liv fullt av misslyckanden och utanförskap. Jag hade hunnit påbörja och avsluta flera utbildningar. I min barndom hade jag varit illa omtyckt och utstött eftersom jag inte hade passat in.

Men jag hade kämpat. Och försökt bli som ”alla andra”. Jag hade kämpat så hårt att jag var helt utmattad, en känsla som inte går att beskriva med ord. Mitt hår var okammat eftersom jag inte hade orkat kammat det på flera månader. All min energi hade gått till att försöka göra rätt och passa in. Eftersom jag hade misslyckats med mina försök, antog man att jag var lat. Därför hade jag sökt mig till en psykolog. Jag hade hoppats på att hon skulle ge mig tips på hur jag skulle kunna bli så normal som möjligt. Men istället för att ge mig sådana tips, hade hon remitterat mig till en neuropsykiatrisk utredning.

Och här satt jag hos läkaren idag och var chockad. Hade jag alltså Asperger? Det var helt oväntat. Betydde det att jag inte var dum och lat och att jag faktiskt dög som jag var? Och att jag inte var ensam i världen med mina svårigheter? Eftersom det fanns någonting som hette Aspergers syndrom, måste det ju betyda att det fanns andra människor som liknade mig. Jag frågade läkaren om hon hade träffat någon som var som jag. Hon log och svarade: ”Om du bara visste.” Det ögonblicket kommer jag aldrig att glömma. Jag var alltså inte en utomjording! Nu skulle jag äntligen kunna acceptera mig själv som jag var.

Men så har det inte alltid varit. När jag var barn var jag mobbad eftersom jag var annorlunda. Jag förstod inte ironi. Och lärarna skällde ofta ut mig eftersom jag inte lyckades lära mig hur symaskinerna fungerar, hur man sätter upp en strykbräda och hur man knäcker ägg. Oavsett hur mycket jag försökte, blev det alltid fel.

Jag hade även mina egna intressen och intresserade mig inte alls för samma saker som mina jämnåriga. Jag lyssnade inte på musik, såg inte på filmer och visste inget om kändisar. När mina klasskamrater pratade om Madonna och jag frågade dem vem Madonna var, utbytte de menande blickar. Jag blev förbryllad. Hur visste alla vem Madonna var? Var hon kanske någon president?

När jag fick förklarat för mig att Madonna var sångerska och att det var något ”alla” bara visste, förstod jag att man förväntades veta allt om kändisar. Jag köpte hem ungdomstidningar för att plugga utantill namn på diverse kändisar. Men eftersom sådana saker inte intresserade mig, hade jag glömt allt dagen efter. Jag skämdes. Varför var jag så lat att jag inte ens orkade lära mig namn på olika kändisar? Vad var det för fel på mig?

I 20-årsåldern åkte jag till Rom för att plugga italienska i en månad. Efteråt undrade människor vad jag hade tyckt om Peterskyrkan och vilka italienska maträtter jag hade testat. ”Vad är Peterskyrkan för något?” undrade jag. ”Och italiensk mat testade jag aldrig eftersom jag åt på McDonald’s varenda dag, jag åt aldrig någon annanstans”, fortsatte jag. ”Skojar du med mig?” undrade människor. ”Du har alltså varit i Rom i en hel månad utan att veta vad Peterskyrkan är för något, vad har du för allmänbildning egentligen? Och varför åt du på McDonald’s när Italien har så god mat?” Jag skämdes igen. Varför var jag alltid så här fel? Det var klart att jag var mindre värd än andra eftersom jag var så här udda. Alla andra människor verkade alltid veta vad som var bäst och vad man skulle göra utomlands.

Efter diagnosen fick jag prata med en psykolog som fick mig att förstå att jag dög som jag var. Idag stormtrivs jag och struntar i att min livsstil ibland blir ifrågasatt. Jag äter exakt samma maträtter varje dag. Mitt kostschema innehåller alla nödvändiga antioxidanter och vitaminer, så jag vet att jag inte behöver variera maträtterna trots att många människor höjer på ögonbrynen åt min livsstil. När jag är utomlands, testar jag aldrig utländska specialiteter. Jag vill inte ha variation när det gäller mat.

När min vän frågade mig om jag visste vem Lady Gaga var, skakade jag på huvudet. Nej, det visste jag inte och behövde inte veta det heller. När jag var i Paris i en vecka stannade jag på hotellrummet under nästan hela resan. Jag var inte intresserad av sevärdheter utan det enda jag ville var att stanna på hotellrummet och läsa franska tidningar. Om jag hade tvingat mig själv att gå ut och utforska Paris, hade jag bara mått dåligt.

Idag är jag överlycklig med mitt annorlunda liv. Och jag är inte lycklig trots min Asperger utan jag är lycklig tack vare min Asperger. Asperger är en tillgång för mig i många situationer. Till exempel har jag tack vare min Asperger en enorm förmåga att fokusera. Min debutbok På ett annat sätt: mina erfarenheter av Aspergers syndrom – ett autismspektrumtillstånd skrev jag på endast tre månader. Därför brukar jag säga: Jag lider inte av Aspergers syndrom, jag har Aspergers syndrom. Det är en stor skillnad.

 

PAULA TILLI är född 1979. Hon är uppvuxen i Finland men flyttade till Sverige 2001. Blev diagnostiserad med Aspergers syndrom i 24-årsåldern. Idag arbetar hon heltid som föreläsare om Aspergers syndrom och driver en blogg på sin hemsida http://www.aspiration.nu. Hon är även författare till boken ”På ett annat sätt: mina erfarenheter av Aspergers syndrom – ett autismspektrumtillstånd” (Sivart Förlag).

Foto: Arne Oustad

 

Gillade du berättelsen? Sms:a TESKEDSORDEN 50 till 72901 så bidrar du med 50 kr till Teskedsordens arbete för mångfald och Tolerans. Teskedsorden har 90-konto och granskas av Svensk Insamlingskontroll.  Läs mer här.

Här kan du signa upp på vårt vänbrev!

 

KONTAKTA TESKEDSORDEN