Vilse i strukturerna

Det finns en känsla som träffar mig flera gånger i veckan. Ibland triggas den av en blick. Ibland av en kommentar eller en häftig kroppsrörelse eller någon i mataffären. Min reflex är dock alltid densamma, den sitter i ryggraden nu. För den är inlärd över åren. Hur mycket jag än försöker – för det har gått många år nu – är det svårt att bromsa den. Känslan som jag har upplevt och upplever är negativ särbehandling utifrån mitt yttre. Kort och gott: Rasism.

Den rationella delen av min hjärna vet: det kan vara svårt att lyfta det personliga till det politiska. Vi människor kan inte vara hundra procent säkra på äktheten i det vi upplever och känner. Den moderna neuropsykologiska forskningen visar att vi människor är duktiga på att se det vi vill se och på att förneka det vi inte vill se. Våra sinnen och vårt medvetande är inte att lita på. Ingen av oss är spiknykter. Är det någon jag ständigt ska ifrågasätta och vara vaksam mot är det mig själv i första hand. Tvivlet (riktat inåt) bör vara min kompass.

Tyvärr har förmågan att se skillnaden mellan den stora och den lilla världen lyst med sin frånvaro i den rasismdebatt som har rasat under några år.

Det är som om allt personligt automatiskt kan förenklas till något allmängiltigt. Att man känner något anses räcka för att bevisa att något är ruttet i samhället i stort. Och det ruttna som händer en har sin upprinnelse i det ruttna i samhället.

Att det personliga startar vägen till det politiska är dock inte unikt för samtidens debatter. Uttrycket ”det personliga är politiskt” myntades redan 1969 av den amerikanska radikalfeministen Carol Hanisch. Genom att upptäcka att personliga problem också delas av andra kan man organisera sig med andra olyckssystrar och -bröder. Men också hitta lösningar som inte har att göra med den individuella situationen. Att höja det lilla till det stora som en politisk metod har sina rötter i den maoistiska praktiken genom vilken kinesiska bönder uppmuntrades att ”tala ut”.

Kanske är det ännu svårare i dag att automatiskt göra politik av allt det personliga – oavsett om det handlar om upplevelser av rasism, dåliga äktenskap eller illustrationer vi finner kränkande.

Faran med att se allt det personliga som det politiska blir att det subjektiva till slut är det enda objektiva vi kan förlita på. Vi kan inte uttala oss om något annat än det vi själva upplever och känner. Paradoxalt nog får vi därmed svårare att se det allmängiltiga – det mänskliga. Om politik endast kan skapas och förstås utifrån det personliga, riskerar vi som individer att till slut bli ensamma öar. Vi kan endast föra samtal med oss själva eftersom ingen annan vet med hundra procents säkerhet hur det är att befinns sig i vår kropp.

Människor har i alla tider ställt sig frågan: Är det jag eller världen? Ibland landar vi i det ena, ibland i det andra. Det är självbedrägligt att leva med en total visshet om att exakt det här, den här personliga upplevelsen hos mig, har sin upprinnelse därute. Det personliga bör upphöjas till det politiska först när vi har vänt och vridit på känslan några varv.

Fundamentalismen inom oss kan endast botas genom det ständiga tvivlet.

 

QAISAR MAHMOOD, född 1973 i Lahore, Pakistan, arbetar som kulturarvschef på Riksantikvarieämbetet. Han har tidigare arbetat på Riksrevisionen. Författare till boken ”Jakten på svenskheten”.

Foto: Loma Bartram

 

Gillade du berättelsen? Sms:a TESKEDSORDEN 50 till 72901 så bidrar du med 50 kr till Teskedsordens arbete för mångfald och Tolerans. Teskedsorden har 90-konto och granskas av Svensk Insamlingskontroll.  Läs mer här.

Här kan du signa upp på vårt vänbrev!

 

KONTAKTA TESKEDSORDEN