Hur är det att inte behärska sitt eget språk eller sin egen röst? Jag brukar fråga mig det. Och då tänker jag ofta på min barndomsvän.

Vi umgicks nästan varje dag, men vi pratade sällan. Istället spelade vi fotboll, sprang runt i skogen och hängde på den lekplats som låg mellan våra kvarter. Min kompis stammade så svårt att orden brukade bli kvar i hans mun. De dagar vi hade högläsning i skolan var han sjuk. De gånger någon retade honom svarade han med en knytnäve.

En kväll i slutet av högstadiet följde han för första gången med till ett disco. På förfesten, efter några öl, gjorde vi andra en häpnadsväckande upptäckt. Han stammade inte. Och ju mer han drack desto mer pratade han. Nästa fest var det likadant. Efter några öl flöt hans språk som en lyxjakt.

Min kompis och jag sökte samma linje till gymnasiet och hamnade i samma klass. Men på uppropet dök han inte upp. Han hade flyttat utomlands för att jobba i en bar där hans livselixir aldrig var mer än några meter ifrån honom.

Jag minns själv den första gången jag inte kunde använda mitt språk, och jag kommer ihåg vad den känslan gjorde med mig. Jag reste till mitt födelseland, Korea, för att studera och för att söka mina biologiska rötter. Jag läste en kurs i koreanska, men ingenting fastnade. Tecknen och orden bara rann av mig. Jag kunde inte lära mig mitt modersmål som jag en gång berövades på.

Pulsen höjdes varje gång jag gick ensam till en matbutik. Jag kunde inte på något sätt försäkra mig om att komma hem med rätt varor.

Därför umgicks jag bara med de utbytesstudenter och koreaner som kunde tala engelska. För att kunna gör mig förstådd, för att känna mig som en hel människa.

Under den hösten fick jag förverkliga en dröm. Jag återförenades med min biologiska familj som jag inte hade träffat på 24 år.

När vi satt där i mötesrummet, när alla tårarna var slut och när vi äntligen skulle berätta om våra liv, då fick vi tala genom ett filter. Tolken hon översatte mina första ord och min familj svarade. De pratade på i tio minuter, en kvart. Grät och skrattade om vartannat. Tolken tittade på mig och översatte inte mer än en mening: ”De säger att de är väldigt glada att träffa dig också.”

Trots kärleken de visade, maten de lagade, tårarna de fällde och sakerna de köpte till mig för att kompensera sin skuld så förblev de på många vis främlingar för mig.

Vanmakten gjorde att jag vände taggarna utåt. Det var koreanernas fel att de inte förstod vad jag sa och vad jag skrev. Det var deras fel att jag inte förstod dem. Min längtan efter mitt hemspråk förvandlade mig till ett svin.

Den här språkfrustrationen delar jag inte bara med adopterade på återresa. Tusentals svenskar kan inte ta till sig innehållet i den här texten. Var fjärde svensk har läsproblem. Var åttonde har stora lässvårigheter.

Det kan vara personer med funktionsnedsättning eller dyslexi. Det kan vara personer som inte har för vana att läsa. Eller så kan det vara invandrare.

Sommaren 2014 intervjuade jag Sverigedemokraternas partiledare, Jimmie Åkesson. Han sa bland annat så här:

”Det är inte rimligt att vi ger valinformation på en massa olika språk. Ska du rösta i svenska val ska du kunna svenska.”

Men det är inte bara invandrare som påverkas av Sverigedemokraternas syn på valinformation. Inför riksdagsvalet 2014 var SD det enda av riksdagspartierna som nobbade medverkan i ett riksomfattande projekt för att sprida lättläst valinformation.

Och samtidigt som SD, med rätta, kritiseras för att missgynna lässvaga medborgare så hånas deras väljare för sin brist på språkkunskaper.

Mitt sociala flöde dryper av förolämpningar mot SD-sympatisörer vars trollmejl marinerats med stavfel och särskrivningar. De som står för hånen kan nog stava till alla ord förutom klassförakt.

Samtidigt har läs- och skrivförmågan aldrig betytt så mycket som den gör nu. När allting digitaliseras är den ett måste för att klara sig. För att söka jobb och hålla sig ajour, för att ens kunna uträtta sina myndighetsärenden.

Framför allt krävs numera språksäkerhet för att ens kunna socialisera, att ha ett liv.

Så vad händer med den som på något vis inte behärskar språket? Den som trycks längre och längre ut i samhällets periferi. Den som blir retad för sina tillkortakommanden.

Om folk skrattar åt din kropp tillräckligt många gånger, då slutar du att gå ut. Om folk säger att du är sämst på fotboll, då slutar du att spela. Och om folk hånar ditt språk, ja då slutar du antagligen att använda det.

Den som tystnar förminskar inte bara sig själv. Den som tystnar blir till en förlorad röst för samhället. Och när en person tystnar finns det alltid någon annan som tar sig rätten att föra hennes röst. Det är i förlängningen ett hot mot demokratin.

Jag håller mig fortfarande borta från koreanskan. Men jag drömmer om att en gång flytta tillbaka och lära mig språket på riktigt. Kunna dricka en kaffe med min biologiska bror och lära känna honom på djupet, precis som alla syskon borde ha rätt till. Bara sitta i timmar och långsamt återta allt som slets ifrån oss.

Min barndomsvän flyttade så småningom hem till Sverige igen. Han kämpade mot stamningen tills den slutligen släppte greppet om honom. Numera bor han i ett hus, ett kvarter från vår barndoms lekplats, tillsammans med sin sambo och deras två barn.

Förra sommaren träffades vi för första gången på över ett decennium. Vi kramade om varandra, vi slog oss ner på en bänk och vi pratade om livet.

 

PATRIK LUNDBERG föddes i Korea, adopterades till Sverige och växte upp i Sölvesborg. Nu bor han i Malmö och verkar som journalist och författare. Han har skrivit böckerna Gul utanpå (2013) och Onanisterna (2014).

Foto: Anna Wahlgren

 

Gillade du berättelsen? Sms:a TESKEDSORDEN 50 till 72901 så bidrar du med 50 kr till Teskedsordens arbete för mångfald och Tolerans. Teskedsorden har 90-konto och granskas av Svensk Insamlingskontroll.  Läs mer här.

Här kan du signa upp på vårt vänbrev!

 

KONTAKTA TESKEDSORDEN