Jag kom till världen en solig dag i mars 1950. Jag hoppas att jag var efterlängtad. Barn har rätt att vara det. Alla barn. Jag föddes för tidigt men var det därför som allt blev som det blev? Eller var det för att jag föll ner från bordet i det vitkaklade badrummet på barnhemmet där jag växte upp? De sa att jag slagit i huvudet och att allt var därför. De sa en massa annat som jag inte förstod. Ibland kändes det som om jag var från en annan planet. Barnhemmet var stort och vi var hundra barn som bodde där. Många människor kom och gick men ingen kom riktigt nära. Jag väntade hela tiden på någon och när livet kändes för svårt så slogs jag. Jag slogs mest hela tiden. Känslan av att jag var annorlunda dunkade jag ner i djupa hål i marken. Ingen berättade. Någon borde ha gjort det.

Senare hamnade jag i en hjälpklass. Fröken var nog den som behövde mest hjälp för suddgummin ven genom luften. Det vi barn hade behövt mest var att bli omhållna. Avhållna var kanske för mycket begärt. Vi var ju barnhemsbarn. Jag hade problem som skapade frustration. Jag försökte mitt bästa men bokstäverna verkade ha en egen vilja och siffrorna var förvirrande krumelurer. Jag platsade inte ens på barnhemmet längre, jag krympte och världen blev ännu svårare att förstå. Jag hade svårt att sova och mina ångestdrakar spydde eld. De skulle flytta på mig, bort från barnhemmet som var det enda jag kände till. Jag var livrädd och mitt nya hem var inget hem utan kallades för anstalt. En plats där man föste ihop människor med olika handikapp. Miljön var skrämmande för mig. Jag kämpade för att hålla distansen. Tänkte att jag bara var på besök. Besöket varade i 10 år. På anstalten upplevde jag min pubertet. Där hölls flickor och pojkar stenhårt isär. Här var vi undanstoppade, vi som såg så otäcka ut, vi som inte kunde lära oss.

När jag var 18 år gammal skulle jag yrkesutbildas och hamnade i ett snickeri. Träet doftade ljuvligt men mina händer var olydiga och klumpiga. Jag passade inte i snickeriet. Jag fick börja arbeta på ett ålderdomshem och trivdes som fisken i vattnet. De brydde sig inte om att jag var annorlunda. Jag kände mig viktig, att jag dög, det var en bra känsla. Efter det började jag på en folkhögskola och fick praktisera på ett barnhem för barn med utvecklingsstörning. Där fanns fullt av små kopior av mig och mina kompisar. Jag ville ge dem en bättre framtid och en skinande klar syn på sig själva. Alla är vi bra på olika saker. Det är de ”normalstörda” också. Ingen är bra på allt. Jag har genom åren arbetat med många olika saker. Ibland gick det bra och ibland inte.

Jag var 30 år gammal när jag fick veta att jag har en utvecklingsstörning. Min första reaktion var ilska och upprördhet. Det var svårt och smärtsamt för mig att acceptera, och jag hade svårt för att identifiera mig själv med andra människor med utvecklingsstörning. Jag gjorde allt för att visa att jag minsann inte alls hade någon utvecklingsstörning men det ledde bara till att jag försatte mig själv i situationer som jag inte klarade av. Att misslyckas gjorde att jag mådde dåligt och det som hjälpte mig till insikt var att jag fick möjlighet att diskutera med människor i samma situation. Idag när jag vet vad mina svårigheter beror på och accepterar det misslyckas jag inte alls lika ofta. Jag kan fortfarande hamna i situationer då jag tycker att det är jobbigt att jag har en utvecklingsstörning men jag har lärt mig att leva med den. Många gånger i mitt liv har jag önskat att jag var någon annan. Idag känner jag inte alls så. Jag trivs med mig själv och är stolt över den jag är.

Idag arbetar jag på Riksförbundet FUB som arbetar för att människor som har utvecklingsstörning ska ha samma rättigheter och samma möjligheter till delaktighet i samhället och självbestämmande som andra har. Ingen ska heller utsättas för diskriminering och alla har rätt till ett gott liv. Till dig som är ung idag och har en utvecklingsstörning vill jag säga, du är unik, du är värdefull och du är värd precis lika mycket som alla andra människor. Glöm aldrig det.

 

CONNY BERGQVIST arbetar som informatör, rådgivare och föreläsare på Riksförbundet FUB, http://www.fub.se.

 

Foto: FUB

KONTAKTA TESKEDSORDEN