”Trean var skojig. Men fyran är nog också skojig men jag vet inte ännu. Hoppas på att g klassen blir bra. Om den blir stökig kommer det att bli som i trean. Jag kommer inte kunna koncentrera mig.”

Jag heter Georgios Alexander Alfons Karpathakis. Redan som nioåring kunde jag sätta ord på och beskriva mina svårigheter, min problematik, min frustration, min ADHD-diagnos. Under rubriken ”Slutet.” författade och lämnade jag in raderna ovan till min klassföreståndare – men ingen hörde. Det började egentligen inte där och då, i slutet av lågstadiet eller i början av mellanstadiet. Det började mycket tidigare än så.

På dagis hade mitt beteende, min hyperaktivitet, min impulsivitet och oförmåga att leka med de andra barnen lett till att dagisfröknarna, som det hette på den tiden, kände sig tvungen att reagera, och agera. Då var jag fyra år. Dagis blev snabbt ointressant och långtråkigt, så när jag något år senare fick veta att mammas väninna skulle uppträda som Pippi Långstrump på en skola som låg tio minuters promenad bort – då kunde jag bara inte hålla mig!

Jag planerade rymningen från dagis i minsta detalj. Till min hjälp hade jag rekryterat en kumpan, Martin, och vi ägnade varje rast i en veckas tid åt att sitta vid stängslet och gräva en grop (som vi självklart täckte över med stenar och löv för att inte bli avslöjade). När dagen med stort D kom lade vi oss på mage, kröp långsamt genom gropen, under stängslet, ut i friheten och sprang till skolan där mammas väninna uppträdde som Pippi Långstrump.

Hon blev nog lite förvånad när hon blickade ut över publiken och mötte våra gnistrande ögon, fyllda av förväntan och lycka. Men dagisfröknarna var inte särskilt imponerade eller glada när de kom och hämtade oss …

”Du har solklar ADHD och borde ha fått diagnosen för tjugo år sedan.” Orden kom från en psykolog på vuxenpsykiatrin i Täby som jag tvingades träffa efter att ha försökt ta livet av mig, på fyllan, för sjätte gången. Minns inte om det var den gången jag skar upp armarna och lade mig i badkaret, eller om det var den gången jag slog av ett ben i handen & dyngrak ställde mig och promenerade på balkongräcket fem våningar upp – framför min förtvivlade flickvän som gråtande stod inne i lägenheten tillsammans med vår goda vän och försökte få mig att kliva ner.

Däremot minns jag hur förtvivlad, identitetslös, frustrerad, irriterad, sviken, besviken, upprörd, arg, ledsen och vilsen jag kände mig under min uppväxt. Inte för att jag hade en dålig familj som inte visade kärlek, omtanke och en vilja att hjälpa till, verkligen inte. Utan min familj hade jag inte varit någonting, deras kärlek, närvaro, vördnad och omtanke är anledningen till att jag lever, och inte i dag är missbrukare och/eller kriminell.

Men jag minns också hur det var att ständigt fela och ha en nästintill daglig kontakt med skolans rektor, vice rektor, psykolog, terapeut och kurator från sju års ålder genom låg-, mellan- och högstadiet. Men också på gymnasiet. Hur den första polisanmälan, fyllan, drogen vid 13-års ålder blev startskottet till en kontinuerlig kontakt med socialtjänst, resursteam, beroendemottagning samt barn- och ungdomspsykiatri. Hur raseriet, förtvivlan, misslyckandet och uppgivenheten tog överhanden i takt med att alkoholen forsade nerför strupen. Hur det ledde till ständiga konflikter, åtskilliga polisanmälningar, introducerandet av nya droger och återkommande självmordsförsök.

Samtidigt minns jag hur det kändes att få diagnosen som 25-åring. Jag kände mig lättad, chockad, glad, frustrerad och irriterad. Lättad och glad för att diagnosen gav mig en identitet och förklaring på varför jag är som jag är, och alltid kommer att vara lite annorlunda i andras ögon. Frustrerad och irriterad då jag ganska snabbt förstod att det förmodligen fanns många fler, och betydligt äldre, människor än jag som fått vänta åtskilliga år på ADHD-diagnos. Nio månader efter jag fått diagnosen gick jag in i väggen, det blev för mycket helt enkelt. ”Depression till följd av ADHD-diagnos” stod det i sjukskrivningen.

Men när jag hamnade på premiärvisningen av informations- och inspirationsfilmen ”Jag har ADHD” några månader senare slog det mig att jag inte är ensam om att ha ADHD och att det inte enbart är något negativt, fruktansvärt och utmanande. Jag insåg att diagnosen även har positiva sidor, enorma möjligheter och till och med kan vara en superkraft om man får förutsättningarna, stödet, hjälpen och verktygen för att hantera den.

Där och då bestämde jag mig för att försöka göra skillnad för alla oss som lever med, och har överlevt, diagnosen och engagera mig i frågan. Jag gick hem och startade Underbara ADHD – en organisation och digital plattform vars uppgift var att visa alla som lever med ADHD att de inte är ensamma, att livet inte tar slut med diagnosen utan att det istället kan vara ett sätt att bättre förstå sig själv, sina utmaningar och möjligheter.

 

GEORGIOS KARPATHAKIS, född 1986, är uppväxt i Täby norr om Stockholm, har en fil. kand. i medie- och kommunikationsvetenskap från JMK på Stockholms universitet och har arbetat som PR-konsult på Edelman och Cohn & Wolfe Stockholm. I dag är han verksamhetschef för Underbara ADHD, Sveriges största renodlade adhd-organisation och digitala plattform, som han också grundade våren 2012.

Foto: Johannes Helje

 

KONTAKTA TESKEDSORDEN