Jag har tagit det bästa från två världar.

Jag är 100 % svensk.

Jag är 100 % turk.

Jag är helt enkelt 100 % medmänniska.

Men vem är jag?

Min uppväxt bestod av att leva efter turkiska traditioner och samtidigt passa in i det svenska samhället. Jag minns hur jag hela tiden kliade mig i huvudet efter alla kulturkrockar. Det var krockar som gjorde mig förvirrad och förtvivlad. Det blev inte bättre av att folk ville kategorisera mig, sätta mig i ett fack, vem var jag egentligen? Ju otydligare jag blev i min förklaring desto starkare blev viljan att sätta en stämpel på mig.

Är du muslim eller inte? Men du äter ju griskött? Är du turk eller kurd då? Va?

Och där stod jag och drunknade i ett kaos av frågetecken, jag började ifrågasätta min egen identitet – vem är jag, vad är jag? Är jag turk eller kurd egentligen? Räknas jag verkligen som muslim? Är det konstigt att jag äter griskött i så fall? För jag var tvungen att välja, jag kan inte vara en mix, jag är antingen det ena eller det andra … jag fick ju inte välja.

Jag kände mig helt lost. Kanske lika lost som pappa kände sig när han kom till Sverige som en politisk flykting från Turkiet. Kanske lika lost som mamma och min storebror kände sig när de två år senare förenades med pappa i detta avlånga kalla Sverige. Och sen föddes jag, utan att veta hur lost jag skulle känna mig i skolkorridorerna.

När det kommer till vad jag är: Vi är lite av en minoritet i Turkiet och kallas för aleviter, vi benämns ibland som en sekt. Vi går inte i moské och ber inte fem gånger om dagen som vanliga muslimer, men alevismen och aleviterna kommer från islam från början. Dock har det alltid varit motsättningar i Turkiet och aleviter har blivit illa behandlade. När jag fick frågan om jag var muslim, tvekade jag alltid med att svara. Om jag sa ja, då hade jag fått följdfrågor om varför jag äter griskött eller varför jag inte fastar under ramadan. Hade jag sagt nej så hade jag fått frågor om vilken religion jag har och hade blivit tvungen att berätta om flummiga saker som jag själv inte hade full koll på. Vem är jag?

Det tog inte slut där. Mina föräldrar kan kurdiska, men inte den vanliga kurdiskan som majoriteten av kurderna kan, så vi är inte ”äkta” kurder, utan alevitiska kurder som pratar zaza-kurdiska … eller finns det något sånt? Vi är turkar, vi pratar turkiska men även den där speciella kurdiskan … så att … eeh … ja. Det är vi. En enda röra. Sådär lät det i mitt huvud och sådär lät det när jag försökte förklara det. Och jag kände mig misslyckad och förvirrad, va fan var jag för något egentligen? En konstig röra! Jag visste inte vem jag var och jag hatade det. Jag var mitt i en identitetskris. Jag glömde bort vem jag ville vara och började fokusera på vem jag borde vara, jag måste ju välja ett fack som jag passar in i … eller hur?

Men jag passade inte in i någon kategori eller något fack … och det gjorde mig förvirrad som ung.

Men det var då. Idag ser det annorlunda ut. Jag passar fortfarande inte in i någon kategori eller något fack, men det gör mig inte förvirrad längre utan det gör mig till den jag är – jag har makten och friheten att vara exakt vem jag vill. Men gissa vad, jag vet fortfarande inte exakt vem jag är … OCH JAG ÄLSKAR DET. Svaret på min ”Vem är jag?” är enkel och komplicerad på samma gång:

Jag är böckerna jag läser, filmerna jag älskar och musiken jag lyssnar på. Jag är alla människor jag träffar, alla drömmar jag har. Jag är en samling av allt det jag upplevt i mitt liv hittills. Det är jag. Minns du vem du var innan världen sa åt dig vem du borde vara?

Som Elizabeth Gilbert sa; Embrace the glorious mess you are. Du är 100 % du och fy fan vilket vackert kaos du är min medmänniska. Se dig omkring så ska du se andra vackra medmänniskor. Embrace the glorious mess we all are.

 

SUZAN ALEV ARSLAN föddes 1989 i Helsingborg där hon har växt upp. Hon jobbar i Malmö som programledare för God Morgonshowen på radiokanalen Din Gata 100,6.

Foto: Privat

 

KONTAKTA TESKEDSORDEN