Att utvandra är en mycket konstig upplevelse, något som ord inte riktigt kan beskriva. Som en ständig förnimmelse av att man egentligen inte hör hemma. Du vet om det, omgivningen vet om det, det är nästan så att man kan ta på andrafieringen. Du lämnar en sfär där ditt utseende, dina gester, ditt språk, hela ditt jag hör till normen för att sättas i en sits där du ständigt refereras till som ”den andre”. Jag var alldeles för liten när jag utvandrade första gången och kunde med mina ynka sex år inte förstå vad det var jag gick igenom. Istället utvecklade jag ett komplex där jag trodde att det var mig felet låg hos, jag var fel fel fel och det bästa jag kunde göra var att smälta in så gott det gick. I Syrien lärde jag mig prata med perfekt shaami-dialekt och bad min mamma laga mat på syriskt vis. I Sverige lärde jag mig tala med felfri brytning och svälja gråten när någon sa något nedsättande till mig. Jag skulle kunna skriva om allt det här, men jag kommer skriva om rädslan detta utanförskap innebar. Som nyanländ i Sverige var det nämligen förvånansvärt lite som inte skrämde mig. Jag var rädd för att prata för folk kunde bli arga på mitt bristfälliga språk, jag ville inte leka med barnen ute på gården för jag kunde inte kommunicera med dem, för vad hade jag egentligen att erbjuda med mina konstiga kläder och sociala inkompetens? Efter ett tag blev det lättare men jag var ändå rädd, rädd för viskningarna, för blickarna, för att folk skulle förstå att jag kände mig som en annan och behandla mig därefter. Framförallt var jag rädd för kommentarerna, orden som kunde komma när jag minst anade det och lämnade mig förstummad, skrämd och skamsen. Förstummad för att jag aldrig visste vad jag skulle svara med, rädd för att det ofta kom från folk med privilegierade positioner, som vuxna på bussen eller främlingar på nätet som jag kände mig maktlös inför, och skamsen över min oförmåga att stå upp för mig själv och andra i samma situation. Jag minns hur jag som 13-åring länge satt och funderade på om det verkligen var någon idé för mig att skriva för Göteborg-Postens ungdomssektion, då jag var rädd för vilka kommentarer jag skulle få, och hur mina farhågor besannades när jag läste igenom vissa av kommentarerna som uppenbart vuxna individer skrev när jag hade åsikter om enkla saker, som olika ungdomsromaner eller huruvida alla hjärtans dag var en kommersiell högtid eller inte. Farhågorna besannades gång på gång ju äldre och högljuddare jag blev. Att ta utrymme i vad som generellt anses vara ”Vita” rum genererade mycket kränkningar och jobbiga situationer, men med tiden insåg jag vikten av representation, av att få skriva och berätta sin egen historia. Diskriminering kommer i alla former, och även om min rädsla var berättigad så var min tystnad ett medkännande för och ett godkännande av det förtryck, de normer jag tidigare tog för givna och anpassade mig efter för att få ”vara som folk”. Och även om jag ibland lyckades var det fel – det var osolidariskt och fegt av mig att inte stå upp för andra i samma sits då jag var ljus och språkligt begåvad – jag använde mina privilegier på fel sätt, och det lilla jag vann på det förlorade jag i det stora hela. Jag förlorade min identitet, min historia, min röst. Idag är jag äldre och förhoppningsvis visare och modigare – språket, som tidigare var mitt bästa vapen för att passa in, är nu mitt redskap för att skärskåda och motarbeta de normer jag så frivilligt rättade mig efter. Jag förstod hur egoistisk jag tidigare var i mitt tänk, och hur jag genom min tystnad inte vågade delta i den dialog som idag format min värld och den jag är som människa – nämligen den om identitet, normer och diskriminering. Jag har även utvandrat en tredje gång för att fullfölja min utbildning och kan därmed få ett nytt perspektiv på den andrafieringsprocess jag tidigare såg som en självklarhet. Jag har lärt mig hantera de kommentarer som kommer när man tar ställning för jämlikhet och social rättvisa, och identifiera de strukturer som genererar den typen av förtryck samt gör mitt bästa för att motarbeta dem. Framförallt känner jag ingen skam, maktlöshet eller rädsla längre, utan endast stolthet och en beslutsamhet att kämpa för det samhälle jag drömmer om. Samhället där jag kan få vara den jag är, där vi kan vara dem vi är, inte trots vår bakgrund utan på grund av den. Vår sexualitet, etnicitet, religion, historia, klass och andra medfödda eller självvalda personlighetsdrag och kapaciteter skall aldrig få användas för att rättfärdiga upprätthållandet av ett främlingskap. Du är du, jag är jag, vi är gemenskap, inte främlingskap. Vi är medbröder och systrar, vi är människor och inte främlingar. Vi är aldrig främlingar.

Hiba Ahmad läser till kandidatexamen i Politik och Internationella relationer, är medgrundare av Skribentkollektivet samt kommande skribent på Nätaktivisterna – ett projekt som uppmuntrar och stöttar unga att vara antirasistiska på nätet (nataktivisterna.se). Ni hittar henne på Twitter (@LeHibbz) eller på Skribentkollektivet.se/hibaahmad  

Foto: Chris Wells

KONTAKTA TESKEDSORDEN