Jag ser dig – ser du mig?

En natt åkte jag taxi från en fest. Taxichauffören körde fel väg och jag lutade mig fram och sa åt honom att köra åt höger, rätt väg. Chauffören ryckte till, tvärnitade och vände sig blixtsnabbt om och skrek ”Du är inte blind, du ljuger!” För en människa som inte ser kan naturligtvis inte veta vilken väg man ska åka, inte veta var hon är eller vad som finns och händer i omvärlden. För en människa som inte ser är inte mycket mer än en köttklump som en taxichaufför ska föra från punkt A till punkt B. Eller?

Jag ser absolut ingenting. Men jag lever långt ifrån i mörker eller i någon slags lallavärld med nollkoll. När folk frågar hur det är att vara blind brukar jag svara att det är som när du läser en bok. Du bygger själv upp ansikten, personer, miljöer och natur. Jag har dessutom förmånen av att ha varit seende, så min bank av lagrade synintryck som jag kan hämta inspiration ifrån är gedigen. I min värld är de flesta människor jag stöter på ganska snygga. I min värld är folk jag möter människan bakom pannben och bröstkorg. De är hjärna, hjärta, personlighet. Ibland tänker jag att världen skulle kunna vara en bättre plats om alla homo sapiens var blinda. Då hade hudfärg, klädval, hår, längd och vikt inte varit så jobbigt viktigt som det är idag.

När jag blir kär blir jag kär i en människa, i en persons själ. Jag varken kan eller vill falla för ett vackert yttre. Det vackra kan härbärgera en hemsk insida. Den som jag blir kär i kan med säkerhet veta att jag gillar just honom. Något jag hoppas och tror gör kärleken vackrare på något sätt. Tänk om fler kunde tänka och känna så. Se just den här individen, denna fantastiska varelse av tankar, känslor, idéer och fantasier. Inte se hudens eller ögonens färg, vilka kläder personen bär eller om hen går med käpp eller använder rullstol. För sådant vi ser med ögonen kan vara markörer för både fördomar och förhoppningar.

För några år sedan sände Sveriges Radio en mängd program under rubriken ”Välviljans apartheid”. En jättebra formulering tycker jag. I välviljans apartheid skiljer vissa människor på normalt och det som avviker. Vissa tycker att man river barriärer till det avvikande genom att klappa de ickenormativa på huvudet. Jag blir ofta klappad på huvudet. För jag är i mångas ögon så duktig som bär matchande kläder trots att jag är blind. Så duktig som dammsuger min lägenhet utan att kunna se dammråttorna. Duktig som är en glad typ med många vänner och som till och med lyckats få en fantastisk (och dessutom fullt seende!) man på kroken. Människor som uttrycker sådant sätter sig, i mina ögon, över mig. Om man har en funktionsnedsättning står man lite lägre, är svag. Man är duktig om man gör det som folk gör mest.

I min värld är det inte okej att benämna någon som svag. Eller som duktig. Jag känner mig varken svag eller särskilt duktig. Och jag aktar mig noga för att bedöma andra människor utifrån mina egna kriterier för vad som är svårt, häftigt, kufiskt eller udda. För i varje enskild människas huvud är det jag som är normal och ni som är de konstiga, för att parafrasera Thåström. Om du ser och bemöter mig med öppet sinne gör jag detsamma mot dig. Vi är egentligen alla ganska lika, mer lika än olika. Glöm aldrig det. 

 

PIA-LENA KRISCHÉL är kommunikatör men jobbar nu som ombudsman på Synskadades Riksförbund, för Stockholms och Gotlands län. Förlorade synen helt för 15 år sedan. Älskar kultur i alla dess former: litteratur, film, tv, musik, populärkultur i stort. Devis: alla är normala.

 

Foto: Emil Lörelius

 

KONTAKTA TESKEDSORDEN