Vi är många som jag. Många som varit tvungna att fly från sina hem. Många av oss lever i två olika världar, vi har lärt oss att dela vår kultur med Europa och med den plats där vi en gång föddes. Men det är något bra med det också. Vi kan förstå och känna medkänsla med varandra. Vi kan inspirera varandra. Vi är fria att leva det liv vi önskar. Var tacksam. För att du är fri. För att du inte måste rymma och lämna dem du älskar.

Mitt namn är Arghavan och jag är en kvinna. Jag är en dotter, en syster, vän och en sångerska. Detta kan jag säga utan att bli hotad eller riskera mitt liv. Jag kom till Sverige när jag var fem år gammal. Trots att vi hade gått igenom en otroligt svår flykt hade vi änglavakt och hamnade i Sverige. På den tiden när invandrare fortfarande var exotiska.

Vi kom till staden Grästorp där det fanns fem andra familjer som liksom vi hade varit tvungna att fly. Det kändes som om hela staden välkomnade oss, varje gång man möttes på gatan hälsade man artigt på varandra. Vi kände att vi var på rätt väg. Vi fick flytta till Göteborg på grund av att pappa kom in på konstskolan, det var tre steg framåt eftersom han aldrig fått yttra sig genom sin konst, men också två steg tillbaka eftersom det fanns människor som var delade i samhället. Vi kände orättvisan.

Jag började lågstadiet och från den tiden till gymnasiet blev jag slagen och mobbad för hur jag såg ut, och för att jag vågade säga emot när jag såg orättvisor. Jag var splittrad i så många olika världar att jag kände mig som en främling i mitt eget skinn. Skulle jag vara med mina svenska skolkamrater som bodde i villa och kallades ”plugghästar”, eller skulle jag vara lojal mot invandrarkompisarna? Från alla håll och kanter var jag fel, jag valde mitten. Varje dag som gick kände jag pulsen av att inte höra hemma någonstans. Alla var delade. Alla var främlingar.

Men när jag såg mig själv i spegeln visste jag varför vi kommit till Sverige och varför mina föräldrar ville ge mig och mina systrar en bättre framtid. Jag tog vara på all frihet jag hade fått och började resa runt i världen.

Efter mina livserfarenheter, Iran–Irak-kriget, flykten, det nya landet Sverige, alla resor jag gjorde förgylldes jag av olika människors historier och kulturer, men kunde aldrig blunda för att det fanns människor som inte varit så lyckosamma som jag.

Jag började söka mig tillbaka till landet vi hade varit tvungna att fly ifrån. Jag började lägga kraft och energi på att finna ut hur och varför jag hade kunnat hittat styrka i Sverige och mina år som ett mobbningsoffer. Jag visste att jag en dag skulle kunna vara en röst för de röstlösa. I Iran finns det tusentals tjejer vars talanger, kreativitet och kvinnlighet begränsas dagligen. Det finns tjejer som önska att de var i mina skor. Drömmer om att få stå emot orättvisor. Drömmer om att få sjunga.

Jag valde att sprida deras röster. Jag känner mig fortfarande som en främling då jag aldrig känt mig hemma vare sig i Sverige eller i Iran. Men vi är många som känner så, låt oss ta vara på vår yttrandefrihet istället och göra skillnad i världen.

Jag hittar endast hem när jag står på en scen. Endast då kan jag känna mig fri.

ARGHAVAN jobbar som sångerska, författare och med kvinnors rättigheter i Iran. Genom sin medverkan i tävlingen ”Googoosh Music Academy” i London nådde hon ut till tusentals fans runt världen. Boken ”Zan”, som betyder kvinna, handlar om tio kvinnors livsöden i Iran och är sammanställd av Arghavan och berättarförmedlingen Tellus.

Foto: Rahashahhatami

 

KONTAKTA TESKEDSORDEN