När jag var 23 år flyttade jag till New York. Jag hade en innerlig längtan efter att få vara jag Camila Salazar Atías. Inte i första hand en invandrare som näst intill desperat försökte överkompensera för de snedsteg som andra invandrare och allra mest andra chilenare kunde begå. Jag var trött på att ständigt svara på frågor som: Var är du ifrån? Chilensk? Det skulle man inte kunna tro! Jag skulle gissat på något annat … Men du pratar ju perfekt svenska? Är du adopterad? Inte? Men vad känner du dig som? Svensk eller chilensk? Dessa frågor gång på gång under hela min uppväxt. Vad spelade det för roll vad jag kände mig som när jag ändå aldrig skulle få vara svensk? Jag visste att det fanns ytterst få invandrare som fick kalla sig för svenska utan att ifrågasättas, ja så länge de inte begick ett snedsteg så klart. Jag funderar ofta över varför dessa frågor ställs. Vad ger det dem att veta om jag känner mig chilensk eller svensk? Vad är det att känna sig från ett eller annat land?

Trött på att bli bedömd utifrån mitt ursprung, trött på att exotifieras, trött på att folk tog för givet att jag kunde dansa salsa, tåla värme och fascineras över snö så tog jag beslutet att lämna Sverige. Det fanns inget som höll mig tillbaka. Min familj hade flyttat tillbaka till Chile redan när jag var sjutton och trots många försök att också återvända och trivas i ”mitt” land lyckades jag inte. Så om inte min familj bodde i Sverige och om Chile inte var ett alternativ så kunde jag helt enkelt flytta till den plats på jorden som jag trivdes på.

Det blev New York eftersom där hade jag upplevt ett länge efterlängtat lugn. Ett lugn där jag kunde vara utan att behöva förklara, motbevisa eller övertyga. Jag var en i mängden. Men beslutet var inte helt okontroversiellt. Under min uppväxt hade jag trots allt fått lära mig att USA var det land som varit en stor bidragande orsak till diktaturen i Chile, till vår flykt och våra sår som aldrig helt skulle läka. USA hade varit vår fiende. Men jag var nyfiken på vad folket i USA tänkte om detta och upptäckte ganska snart att USAs inblandning i Chile inte var något gemene man kände till, inte ens de mer belästa, det var mer ett beslut som tagits i Washington DC, ett av många som många amerikaner var ganska ovetande om.

I New York fann jag mitt kall, jag älskade det jag studerade till den grad att jag blev en av de bästa på skolan. Jag fick möjlighet att där i en etnografisk forskningsstudie följa ett av världens största gäng under en historisk förvandling. Där fick jag följa deras kamp för att bli en latinamerikansk folkrörelse från att vara det våldsammaste gänget NY erfarit. Ett fattigt förtryckt folk som började inse sin styrka och enades för sina rättigheter. I denna resa blev jag dessutom engagerad i att organisera en massdemonstration för illegala emigranters rättigheter. Där gick jag i spetsen för 20 000 människor som tagit sig från hela USA till Washington DC för sin rätt till lika lön.

Ironiskt nog hade jag funnit kraften i att tillsammans enas mot orättvisor i USA. Man kan säga att jag hittade min identitet där. Jag fick vara Camila och jag fick kalla mig New Yorker. Men ville jag vara en chilena och därmed del av den latinamerikanska communityn så var jag välkomnad med öppna armar. Lustigt nog fick jag också vara svensk. Jag sjöng i den årliga lucian, köpte Gott & Blandat och dansade till små grodorna runt midsommarstången. Jag fick en trygghet i min identitet som håller i sig än, jag fick ett sammanhang, en tillhörighet någonstans på denna jord. Jag kommer alltid att se mig själv som en New Yorker. New York kommer alltid vara en del av mig. New York gav mig frid i mitt sökande, gav mig frid i att kalla mig världsmedborgare, tillät mig vara den jag ville vara, inte den jag borde vara.

Så när kärleken slutligen fick mig att flytta tillbaka till Sverige blev Stockholm mitt nya hem, Fryshuset mitt andra hem. På Fryshuset har jag hittat mitt mini-New York. Här finns det plats för var och en att vara sig själv, växa och bli sedd och bekräftad. Skillnaden är att denna gång är jag en av dem som ser och har möjligheten att skapa förutsättningar för kommande generationers känsla av delaktighet, upplevelse av inflytande och rätten att själva definiera vem de vill vara. Men Fryshuset är inte en isolerad plats utan en möjlighet, en vision om en värld där alla är välkomna, där respektfulla möten är normen. En vision om en värld som vi alla kan vara med om att skapa.

 

CAMILA SALAZAR ATÍAS är kriminolog på Fryshuset med frågor som berör konstruktionen av gäng samt gängidentitet som specialitet. Där har hon grundat och driver projektet CIDES (Center för information om destruktiva subkulturer) som strävar efter att samla, analysera och sprida kunskap om destruktiva subkulturer för att motverka och förebygga dess spridning, men också för att på bästa sätt hjälpa dem som befinner sig i dem att lämna. Camila medverkar även i olika expertgrupper, föreläser, modererar och utbildar på högskolor i frågor som i huvudsak rör gäng, våld och ekonomisk och social utsatthet. Hon figurerar ofta i media som expert inom sitt område. Hon brinner för att ge människor en ärlig andra chans, för att genomföra demokratiseringsprocesser och för allas lika värde. 2012 fick hon Stenbecksstipendiet för sitt arbete mot våld.

Foto: Mario Salazar Atías

 

KONTAKTA TESKEDSORDEN