Pippi Långstrump betydde otroligt mycket för mig när jag var liten. I mina ögon var hon en riktig krigarprinsessa och det var hon och Michael Jackson som var mina första och största idoler.

 

Pippi var uppenbart annorlunda mot alla andra barn men ändå självklar i sin uppenbarelse. Hon var pigg, glad och stark samtidigt som hon också var rak och orädd. Pippi blev min förebild och som adopterad liten flicka kunde jag hitta tröst i hennes styrka och udda utseende.

 

Jag utvecklade även andra överlevnadsstrategier, medvetna och omedvetna. Jag har tvingat mig att vara översocial, att lära mig passa in i alla olika sammanhang, att vara centrum på en fest, att vara den snygga och sportiga tjejen eller den snälla kompisen som alla föräldrar tycker om, den grymma flickvännen, fotbollstjejen, baskettjejen … Allt för att bli älskad för den jag var. Men vem var jag egentligen?

 

När jag var sex år gav mina föräldrar mig ett foto. På baksidan kunde man läsa:

”Amparo, Te amo para siempre” // Zoraida.

”Amparo, Jag älskar dig för alltid” // Zoraida

Jag fick veta att kvinnan på fotot var min mamma. Min biologiska mamma. Vad det nu betydde.

– När du föddes i Colombia så gav din biologiska mamma dig namnet Amparo. Här i Sverige döpte vi dig till Kristin Amparo …

 

Jag minns att jag blev både glad och arg på samma gång. Glad att få likna någon för första gången i mitt liv. Arg över att jag inte fattade vem som var vem längre. Och framför allt blev jag provocerad av att en främmande kvinna skrev att hon älskade mig. Men hon hade ju aldrig träffat mig så hur kunde hon då veta vem jag var. Frågorna var många. Men ingen kunde ge något ordentligt svar.

 

I tonåren började jag fundera än mer kring vem jag var och vad adoption verkligen innebar, för mig och för andra. Jag började läsa på om adoption och pratade länge med mina adopterade vänner om allt mellan himmel och jord som rörde detta. Så plötsligt en dag hände det mest oväntade och otippade ditintills i mitt liv. Min biologiska mamma hade lyckats få kontakt med Adoptionscentrum. Där låg det ett brev och väntade på mig.

 

Jag minns att det var med blandade känslor jag gick till sängs den natten, men jag var säker på att jag ville läsa brevet. Känslorna blandades än mer när jag förstod att hon hade försökt få kontakt med mig i nästan 14 år. Det dröjde ända till 2007, jag var 24 år när jag med min svenska mamma och bror åkte till Colombia och mötte Zoraida för första gången.

 

Vad betyder biologisk egentligen?

Att man har samma blod? Hur funkar det?

Varför just jag?

Ville inte min biologiska mamma ha mig?

Var jag för ful, eller bara ovanligt äcklig?

Eller var jag bara helt värdelös?

 

Allt det här var tankar som låg och malde i mig under hela min uppväxt, så när vi reste till Colombia hade jag förberett in i minsta detalj alla frågor som jag ville ha svar på. Nu jävlar, rakt på bara! Vi satt i rummet på barnhemmet där min mor en gång lämnat mig och nu inom några sekunder skulle vi åter mötas.

Jag var beredd på anfall!

Sen öppnades dörren och in kom en kvinna som liknade mig mycket!

 

Hjälp, tänkte jag!

Det första som hände var att hon satte sig ner vid bordet, vände sig till min svenska mamma och sa:

– Du har tagit hand om min dotter, för det är jag dig evigt tacksam!

Varpå min svenska mamma svarar:

– Tack för att jag har fått ta hand om din dotter.

 

Det blev kaos i mitt huvud. No comprendo. Va fan är det som händer??

Sen vände sig min biologiska mamma till mig och svarade på samtliga av mina frågor plus några extra som jag inte ens visste att jag hade. Innan jag ens hade hunnit öppna munnen.

 

Jaha! Va fan ska jag göra med all min frustration nu då hade ni tänkt er – konstiga mammor. Så kände jag det.

 

Jag fick svar på många frågor den dagen. Mycket av det som jag sökt efter eller undrat över fick någon sorts klarhet där. Jag var älskad. Inte bara av en mamma utan av två. Jag har förstått att det är en del av mitt liv och min kamp att föra samman de här två världarna så mycket jag kan. Min olikhet är något som jag numera ser som en av mina främsta styrkor.Men det tog mig många år av sökande och inre konflikt att nå dit.

 

Jag har också insett att man inte behöver vara adopterad för att vara förvirrad. Identitet och sökande efter jaget finns hos oss alla. Man behöver inte heller vara lika förvirrad som jag över sin identitet bara för att man är adopterad. Vi är alla helt egna individer, med eller utan gemensamma nämnare.

 

Jag har allt att tacka min familj här i Sverige. Att jag idag kan jobba med mitt absoluta drömjobb beror på att jag fått en trygg och kärleksfull start i livet. Den som jag var så nära att gå miste om. Det känns som om jag fått en andra chans och detta påminner jag mig om dagligen. Men resan har inte varit enkel. Inte på några sätt. Jag vill också tacka min biologiska mamma Zoraida för att hon gav mig livet.

 

Idag är Astrid Lindgren en av mina främsta förebilder. Hon om någon har talat till mig – och säkert en trillion andra barn – och klargjort att

det är ok att vara annorlunda, ja till och med att det är något man kan vara stolt över.

 

Så våga vara dig själv, omge dig med personer som tycker att du är vacker inifrån och ut. Ge inte upp! Allt blir bra om du fortsätter att kämpa!

 

KRISTIN AMPARO, 31 år gammal, verkar som artist och kompositör, engagerad i bland annat FATTA kampanjen mot sexuellt våld. Kristin Amparo är även en del av den inre kretsen i organisationen Femtastic. År 2009 blev hon tilldelad Alice Babs-stipendiet med motiveringen: ”Med intagande karisma och stark känsla för såväl jazzens historia som dess nutid skapar Kristin Amparo innerliga tolkningar och djärv improvisationskonst över ett brett stilistisk spektrum.” Just nu aktuell med låten Din soldat som hon uppträtt med på bland annat Allsång på Skansen. Hennes förebild är Pippi Långstrump.

 

KONTAKTA TESKEDSORDEN

Vad tyckte du om berättelsen? Låt oss ta del av dina tankar!