Andra klassens människa!

 

Jag föddes fördömd, egentligen så fick jag leva på nåder, det har jag hört och känt i hela mitt liv. Att samhället inte tyckte att barn av vår sort var välkomna är vedertaget än idag.

Jag föddes 1956 i oktober månad av en mor som var rom och en far som var halv tysk och halv jude, stackars mig!

1958 i februari fick jag en liten bror, vad bra det var, jag slapp växa upp ensam. 1959 var min mamma gravid för tredje gången, och i sjunde graviditetsmånaden sökte hon mödravård inför förlossning etc. Då bestämde stat och sjukhus att, nej du Ingrid, du ska vara glad att du fått föda två barn, något tredje blir det inte. Med hot om att de skulle ta min bror och mig ifrån dem var mamma och pappa tvungna att gå med på tvångsabort, trots den långt gångna graviditeten och samtidigt tvångssteriliserade de min mor. Hon var då 21 år gammal. De var noga med att tala om att det var ett gossebarn, min mamma visste inte vad gosse var, men pojk visste hon. Att bli nekad rätten att ge liv var hemskt för mamma och pappa då man i ett utanförskap enbart har ett socialt liv och trygghet i familj och släkt

I och med att hon tillhörde en lägre ras så var detta det rätta att göra. Vi växte upp med en enorm rädsla för Myndighetssverige, då de när som helst till exempel i form av barnavårdsnämnden kunde knacka på dörren och göra besök. Omhändertagandet av romska barn var mycket vanligt, jag har många släktingar som blev utplacerade på bondgårdar och olika institutioner.

När det var dags att börja skolan så var jag inte välkommen, man uttryckte det genom att säga att jag inte var mogen. Jag fick gå till stadspsykologen och genomgå en stor sinnesundersökning som visade på att jag var mer än mogen att börja första klass. Jag kunde både läsa och skriva samt plus och minus, mamma och pappa hade av både omsorg och rädsla för omhändertagande förberett vår skolstart. Året var 1963.

Jag fick hela tiden veta att jag inte var som de. Jag ville ständigt vara Lucia för det var det svenskaste man kunde vara, det var viktigt för mig. Mamma fick aldrig gå med min bror och mig på föräldramöte, Lucia eller avslutningar, vi skämdes för hon var ju så mörk och fastän alla visste ville vi ändå med alla medel dölja det på något sätt.

Jag har i större delen av mitt liv spelat olika roller för att passa in och ett behov av att visa att VI kan, men min självbild var att DE hade nog rätt, VI är inte lika mycket värda som DE. Jag tyckte inte det egentligen men när man ideligen får höra eller känna av det så blir det så man ser på sig själv, plus att DE hade ju makten att göra som DE ansåg vara rätt.

När jag själv blev mamma så tänkte jag att mina barn inte ska få det bagage som jag hade utan arbetade aktivt med att stärka och förbereda dem genom att ständigt påtala att de var lika mycket värda som alla andra. Jag lyckades dock inte, för människosynen på oss som grupp ser likadan ut idag som då jag växte upp, och blir väldigt synlig när man går utanför hemmet. Jag har sen 1987 arbetat aktivt för alla människors lika värde och värdighet oavsett etnicitet, funktionsnedsättning, kön eller sexuell läggning. Har vi inte lärt oss någonting?

Allt utvecklas, it, teknik, industri … men inte människan, vi tar oss fortfarande rätten att agera fördömande, rasistiskt och exkluderande. Vi pratar om svaga grupper och inte om att det i strukturerna är svagare skydd för vissa grupper.

Vi bör utvecklas så att vi har en människosyn där alla har lika värde och att rättigheter föds man till, det är inte något man måste göra sig förtjänt av, och ska heller inte bero på godtycklighet. Att kunna sina rättigheter är en resa mot egenmakt och ofta så innebär det att man känner skyldigheter och jag vill påstå att det är ett privilegium att få födas in till ett skyldighetstänk för då är man en/ett i samhället, man får påverka och bygga samhället där man bor och verkar. När jag blev medveten om mina rättigheter så kom skyldigheterna som ett brev på posten och jag lovar att efter känslan av att bli förälder så var nog detta bland det häftigaste jag upplevt. Just då kände jag mig ETT med samhället, jag var innanför, kan väl tillägga att det inte alltid känns så med tanke på debatten och hur romerna runt om i Europa fortfarande har det idag 2014. Ett Europa som med stormaktstänk, ekonomisk kris och starka extrema högerpolitiska partier som stormar in i parlament och beslutsfattande organ, tar oss tillbaka till 30-talet. Det är skarpt läge nu! Vi måste agera NU! Min resa från fördömd till polisregister har varit lång, mörk och kränkande, men jag har tagit mig ton, position och makt/ansvar och jag är nu på väg in i maktens rum.

I samband med polisens etniska register av oss romer så kände jag såhär:

 

4 ”F” får förklara mina känslor:

Förnedrad, Förtryckt, Förföljd, rädd för en ny Förintelse.

 

4 ”F” får förklara vad jag kämpar för:

Att rasera ”Fördomar”.

Att verka för jämlika ”Förutsättningar”.

Att verka mot all slags ”Främlingsfientlighet”.

Att verka för ett demokratiskt samhälle som grundar sig på alla människors lika värde och värdighet för en bättre ”Framtid”.

 

Jag vill skicka med tre sanningar som berättar om vem jag är:

Det finns bara en Ras – Människan.

Det finns bara en Religion – Kärleken.

Det finns bara en Värld eller ingen Värld alls.

SORAYA POST, romsk aktivist, grundare av Sveriges första romska folkhögskola, grundare av International Roma Women Network, grundare av European Roma and Travellers Forum som har partnerskap med Europarådet/Strasbourg, MR-strateg på rättighetskommitténs kansli i VGR, Feministiskt Initiativs första namn till EU-valet 2014.

foto: Maja Kristin Nylander

 

KONTAKTA TESKEDSORDEN

Vad tyckte du om berättelsen? Låt oss ta del av dina tankar!