Att sätta ord på min resa genom livet fram tills idag är inte en helt lätt utmaning och det krävs en del mod och eftertanke. Men jag vill tro och hoppas kunna inspirera andra adoptivbarn där ute som slåss med en längtan och en saknad efter sina rötter, få dem att förstå att livet när allt kommer omkring är ljust och vackert på så många vis. Det handlar om att finna förhållningssätt samt styrkan och förmågan att hantera livets alla prövningar. Och än mer handlar det om att vända saknad och längtan efter den där sista pusselbiten i livet som många av oss adoptivbarn aldrig finner till en inre styrka och drivkraft.

28 år har gått sedan jag föddes och kom till världen vilt ovetandes om hur mitt liv skulle komma att bli och än mer ovetandes om vad som väntande mig och vilken resa jag skulle komma att göra. Jag är ganska tacksam för idag att jag inte visste vilka toppar och dalar livets resa skulle komma att erbjuda mig och att livet kan vara underbart och fyllt med värme och villkorslös kärlek för att i nästa sekund förvandlas till det mörkaste djup och sorg blandat med saknad och rädsla. Om jag tycker livet är orättvist? Nej tvärt om, livet handlar om att kunna se motgångar såväl som framgångar och utmaningar.

Det var redan förbestämt innan jag lämnade min mors mage att jag inte skulle vandra vid hennes sida tills jag var redo att flyga fritt. Min resa skulle börja på egen hand på ett plan i en ”korg” med flygbolaget Lufthansa givetvis inte helt ensam utan med en utsänd från Sverige som skulle ta mig till ett nytt land, nämligen Sverige och mina nya föräldrar. Jag vet inte och kan inte svara på hur det var, men jag tror att våra hjärtan slog nog minst lika hårt den dagen då jag och min mor skildes åt. Mitt 6-månaders hjärta slog nog snabba och lekfulla slag. Slag fyllda med förväntan och spänning, lyckligt ovetandes om att det var sista gången vi någonsin skulle ses. Medan min mors hjärta slog dubbla slag. Slag fyllda av sorg, vemod, tvivel, oro, men mest av allt så slog hennes hjärta av villkorslös kärlek och en förhoppning om att kunna ge mig en möjlighet till ett bättre liv. Jag vill se hennes beslut som en gåva och ett tecken på storsinthet. Jag vet idag, trots att jag sökt mina rötter i så många år, att hon älskar mig och att det för alltid kommer finnas band som binder oss samman. Jag har beslutat mig för att älska henne tillbaka och tror att hon någonstans kan känna min tacksamhet och kärlek. Om jag fortfarande söker? Kommer nog alltid söka men mitt ärende ligger vilande på grund av att spåren tagit slut och jag har förlikat mig och bestämt mig för att det finns en mening med att vi kanske aldrig kommer återförenas, i alla fall inte just nu.

Jag minns givetvis inte allting från min uppväxt, men jag minns mycket och det finns så mycket att berätta. Jag är långt ifrån unik, men på många sätt och vis har jag haft en oklanderlig uppväxt. Visst var jag vild i tonåren och visst har livet bjudit på motgångar och prövningar, men det hör någonstans livet till. Jag växte upp i en halvstor stad (Västerås) tillsammans med mina två syskon (även de adopterade), mina föräldrar och med en närvarande farmor som längre fram i livet fick en väldigt betydelsefull roll. Jag växte upp med två föräldrar som jag idag inte kan tänka mig att leva utan, de är mina bästa vänner och stundvis ovänner, men jag vill aldrig någonsin byta dem mot någon annan mamma eller pappa. De lät mig utvecklas, de lät mig gå min väg, de har alltid stöttat, trott och gett mig alla verktyg att ta mig fram i livet. Dagis och skolan och gymnasium passerade periodvis ganska smärtfritt. Jag var absolut inte bäst i klassen och har inga fina betyg att briljera med, men någonstans så har jag haft en förmåga att ta mig fram och redan som barn var jag en mästare på problemorientering.

Ett minne jag har är när jag skulle sälja blommor i kvarteret där jag växte upp. Jag plockade fin-fina blommor lite varstans, blommor som föll mig i smaken och de plockades med omsorg ur grannarnas rabatter. Sen gick jag runt och ringde dörr och sålde dem för en billig peng, men blommorna tog slut och problemet måste lösas och det omgående. Så jag gick tillbaka där jag började min försäljning och bad helt enkelt snällt om att få tillbaka mina blommor. Om de fick pengarna tillbaka? Nej, de ville jag inte ge ifrån mig. En annan historia jag minns var när skulle lära mig multiplikationstabellen, min begåvade far lade ner tid och möda på att göra små plastkort med talet på ena sidan och svaret på andra. Han plastade omsorgsfullt in dem så de skulle hålla. Matematik ansåg jag då vara både trist och meningslöst, men höll man korten mot en lampa så såg man svaret på andra sidan och därmed så tog multiplikationsstunderna inte så lång tid och plötsligt fanns det massor med tid över att ägna åt annat. Jag växte upp, gymnasiet tog vid och jag upptäckte tidigt att jag inte var som alla andra killarna i klassen. Jag föredrog att leka med tjejerna, jag fascinerades av de amerikanska såporna på TV och glossy magasin som ibland hamnade i vårt hem. Någonstans där startade nog en längtan om ett liv långt ifrån skolbänkens alla krav och måsten. Jag ville se och upptäcka mer av vad världen hade att erbjuda.

Jag insåg i tidig ålder att jag drogs till killar, men med mitt umgänge då och Västerås, som trots allt är en liten stad, så fanns inget direkt utrymme att undersöka eller experimentera, så jag sköt det helt enkelt åt sidan. Tror att det bidrog till att jag till slut exploderade inombords och sökte mig till Stockholm redan under gymnasiet. Jag började bygga upp ett nytt liv med nya vänner och nya möjligheter. Efter studenten och en rad vilda nätter, utlandsresor och andra upptåg så började jag jobba inom den bransch som jag fortfarande jobbar inom idag, nämligen skönhetsindustrin. Hunnit med det mesta, utbildat mig till make up artist, jobbat som säljare på golvet, vidareutvecklats och hamnat på en av Sveriges idag ledande kosmetikakedjors huvudkontor där jag var verksam som pressansvarig och har i vuxen ålder kompletterat med studier i marknadsföring och PR. Jag frilansar och har funnit en stabil plattform i livet. Mitt jobb har tagit mig till världens alla hörn och jag har privilegiet att få jobba med internationella artister, modeller, skådespelare och opinionsbildare i samhället – så med andra ord har jag en vardag och ett yrke som bjuder på stor variation. Men vad jag gillar allra mest är nog mötet med en ny människa, det intima som mitt yrke faktiskt innebär att komma väldigt nära inpå människan som sitter i stolen när du sminkar. Det blir ett möte som många gånger knyter vänskapliga band och du får ofta ta del av en bit av andras människors historia vilket berikar.

Men resan fram tills idag har många gånger kantats av motgångar. När min farmor gick bort blev marken under mig väldigt ojämn. Hon var en viktig trygghet för mig, hon var en av de första som jag rakt ut med stolthet i rösten kunde säga till att jag var homosexuell. Farmor kunde jag dela alla mina hemligheter med. Hon var unik för sin generation, hon var alltid öppen för förändring och nya intryck och besatt en enorm förmåga att alltid få mig att känna mig värdefull och unik. Jag minns när jag berättade för henne hur det låg till, hon lyssnade lugnt och la sin hand på min och svara på bred gotländska – vi ska alla älska någon. Saknaden är ofta och stundvis påtaglig, men våra minnen lever vidare och jag kan lika ofta som tårar av saknad rinner, skratta åt våra fina stunder. Efter hennes bortgång så insåg jag att blod inte alltid är tjockare än vatten, det handlar inte om vem som satt dig till världen och att det är dem du ska förväntas älska. Livet handlar om de som älskar dig här och nu och vill dig väl. Det är de människorna som formar dig och bidrar till din personliga utveckling. För att sammanfatta min resa i livet så här långt så vill jag egentligen försöka få fram ett budskap till er som saknar och längtar efter en biologisk mor, en far, ett syskon eller släkting. Lägg inte mer energi och tankeverksamhet på en saknad och längtan som aldrig kanske kommer kunna besvaras. Se dig omkring, fokusera, lev här och nu och kom ihåg att du genom att bygga nya broar och skapa nya relationer med människorna runt omkring dig så kommer du kunna hantera mötet med dina rötter en dag med stor trygghet, glädje och värme istället för med frustration. Min familj och mina vänner är mitt liv och drivkraft, vi kanske inte delar samma blod i våra ådror, men de finns här och nu och det är det man som adoptivbarn ska komma ihåg när sömnlösa nätter av saknad och längtan tränger sig på. Tillåt dig att sakna, det är naturligt, men låt inte saknaden ta över. Fokusera inte på att söka svaren du egentligen besitter själv. Och ta till vara på alla nya möten med nya människor, gamla som unga, man växer genom möten och alla möten med nya människor kommer bidra till din personliga utveckling. Ju äldre man blir desto mer förståelse kommer du få för dina biologiska föräldrar. Att sakna, längta och vara frustrerad kan många gånger stjäla energi och vara rent av utmattande, så blicka framåt och ta tillvara på det du har här och nu och tillåt dig att drömma om framtiden istället för att blicka bakåt.

 

WILLIAM VÄRNILD är 28 år frilansande make up artist och sedan ett par veckor tillbaka anställd som modekonsult på en ledande PR-byrå inom mode&skönhet i Sverige.

foto: Bingo Rimer

 

 

KONTAKTA TESKEDSORDEN

Vad tyckte du om berättelsen? Låt oss ta del av dina tankar!