För några veckor sedan deltog jag i det fredliga fackeltåget mot rasism som organiserades i Göteborg efter det som hände i Kärrtorp. När jag anslöt till tåget slogs jag av hur oändligt det verkade vara och det stora antalet människor som i tysthet gick bredvid varandra. Ord var överflödiga, för vi som gick där drevs av samma idé och av samma uppfattning. Den uppfattning som säger att vi alla måste ställa upp för varandra och säga ifrån när vi ser orättvisa, liten eller stor. Att vi alla är lika mycket värda och att vi måste lära oss att inte se varandra som främlingar.

När jag gick där började jag återigen tänka på henne, och på en tid för länge sedan då hon räddade våra liv. Hon gjorde det utan den minsta tvekan eller tanke på sin egen lilla dotter. Zora, så hette hon. Året var 1992, platsen var min hemstad Doboj, Bosnien och Hercegovina.

Doboj belägrades under en natt. Efter några dagar kom soldaterna för att rensa stadsdel efter stadsdel. När det var vår tur stod de utanför vårt hus och ropade att alla skulle komma ut. Tumult utbröt i trappuppgången när alla fyra familjer som bodde i huset trängdes för att komma ut genom samma dörr. Jag minns att min pappa tappade sina tofflor och gick ut barfota. Rädslan blandades med förtvivlan. När alla stod utanför möttes vi av ett dussintal soldater som skrek och svor, spottade, sköt runt och kallade oss alla för balija och turkar. Då förstod jag inte vad de menade men idag vet jag att dessa benämningar är ett öknamn för bosnienmuslimer. De måste ha tyckt att vi var för snabba när vi tog oss ut så de började istället skrika: ”Vem sa att ni skulle komma ut? In mer er igen era djävla djur…” Tillbaka i trappuppgången hör vi att de skriker att vi ska ut igen. Så håller det på några gånger. Till slut bestämmer de sig för att det räcker och att alla män som är över sexton år ska följa med. Tystnad, tomhet, chock. Till oss andra säger de att vi inte får lämna våra lägenheter, att de kommer tillbaka… Min mamma är förtvivlad, alla gråter och det enda jag kan tänka på är att min pappa är barfota.

En månad senare är min pappa och alla våra manliga grannar fortfarande borta. Vi misstänker att han är i fånglägret. Min mamma är tvungen att arbeta eftersom hon jobbar för ett läkemedelsföretag och läkemedel behövs i krig. Hon är bedrövad över det faktum att många av hennes serbiska vänner har förändrats till den grad att de har börjat trakassera henne. Hur kan det ha gått så snabbt?

Min elvaåriga lillebror och jag är hemma. Jag är fjorton och vågar inte gå ut för att jag är en flicka. Vi har inget vatten eller el, eller mat för den delen. Allt kött vi hade i frysen förstördes när elen gick. Min bror får hämta vatten varje dag. Två tioliters dunkar åt gången. Han är tunn och liten och hungrig och vattnet är så tungt så att hans blodkärl på ryggen sprängs och lämnar röda fläckar. Han stoppas en dag av en soldat som frågar vad han heter. Snabbt säger han Dragan, som är ett serbiskt namn. Soldaten ler och klappar honom på ryggen och säger att han också heter Dragan och att han får gå.

En morgon kommer de. Först dunkar de på dörren och skriker. Vi springer ut i hallen min bror och jag för att se vad som händer. Vi hinner inte reagera förrän de slår in dörren. Chockade och vettskrämda kramar vi om varandra och ställer oss mot väggen på den gula plastmattan vid ytterdörren. De tre soldaterna går in och börjar välta möbler. De skriker ”var har ni gömt dem?” om och om igen. Vi har ingen aning vad de pratar om så vi säger ingenting. De är arga, smutsiga och beväpnade. Jag känner någonting blött och tittar ner. Min bror har kissat ner sig och urinpölen blir bara större och större på den gula plastmattan. Frustrerade över att inte ha hittat det de letar efter vänder de sig mot oss. När jag tror att det inte kan bli värre och att de kommer att misshandla oss kommer hon in. Zora. Vår serbiska granne. Hon är 1.50 lång och mycket tunn men hennes röst avslöjar inte den rädsla hon måste ha känt. Hon börjar skrika på soldaterna att de ska lämna lägenheten, att de skrämmer upp barnen och att de har ingenting där att göra. Hon är ursprungligen från Serbien och hennes dialekt går inte att ta miste på. Det måste ha gjort intryck på soldaterna. De bestämmer sig för att gå och där står vi och kramar om varandra länge, länge och gråter av lättnad.

Vad Zora gjorde för mig och min bror den dagen kommer jag aldrig att glömma. Det måste ha krävts enormt mycket mod och mental styrka för att gå emot beväpnade soldater. Att hon valde att inte vända sig mot sina grannar under kriget, som många av våra serbiska grannar gjorde, utan valde att förbli vår vän var mycket vågat och imponerande. Hon valde att aldrig se oss som främlingar och det är jag så tacksam för.

Fackeltåget fortsätter sin tysta gång. Känslan som finns inom mig är gränslös tacksamhet. Överallt finns de. Dessa tappra människor som säger ifrån när de ser orättvisa, som bryr sig om den andre utan att tänka på dennes hudfärg, religion eller sexuella läggning. De lär oss den viktigaste läxan av alla, att alltid se den andre för vad den är. En medmänniska och aldrig en främling.

 

ARMINA IMAMOVIC kom till Sverige som flyktig under tidig 1990-tal. Bor med familjen i Göteborg och arbetar som gymnasielärare i engelska och historia samt arrangerar utbildningsresor till Bosnien och Hercegovina och Kroatien.

foto: Armin Krdzalic

 

KONTAKTA TESKEDSORDEN

Vad tyckte du om berättelsen? Låt oss ta del av dina tankar!