Jag hade en vikarie i andra klass som inte visste om att mina föräldrar var Jehovas vittnen. Det var i början av december, och mina klasskamrater samlades framme vid katedern för att öva in sånger till Luciatåget. Jag satt kvar vid min bänk, gjorde ingen ansats att förklara att jag måste gå ut till biblioteket. Luciafirandet var en av de otaliga aktiviteter jag inte kunde delta i. Den vanliga rutinen var att fröken skickade ut mig innan något som ansågs olämpligt för mig skulle läsas, ses, sjungas, pysslas med eller firas. Men den här läraren, hon visste ju inte. Mina klasskamrater stod där framme och tittade lite förvirrat på mig och på varandra, till synes ovilliga att börja sjunga.

 

– Noomi måste gå till biblioteket, sa en av dem till slut.

– Jaså, varför då? sa vikarien förvånat.

– Hon är Jehåvas, hon firar inte Lucia.

Läraren var tyst en stund.

– Vill du inte hellre sitta kvar här i klassrummet och läsa en bok medan vi övar? frågade hon.

 

Jag var så oförberedd på att få ett alternativ att jag svarade ”Jo, det vill jag” innan jag hunnit tänka mig för ordentligt. Och så kom det sig att jag fick se mitt livs första Luciatåg. På vägen hem den eftermiddagen var jag skakig i benen. Tänk om mina föräldrar fick reda på vad jag gjort? Och tänk om Gud sett mig, skulle han låta mig överleva slutet då?

 

För oss var det enormt viktigt att inte vara ”en del av världen”. Vi var främlingar by choice, och långt före skolstarten hade vi börjat öva hemma. Jag hade ett färdigt svar på alla vanligt förekommande frågor. ”Är det inte tråkigt att inte få julklappar?” ”Nej, inte alls, jag kan få presenter när som helst under året istället.” ”Måste du ha kjol på dig när du knackar dörr?” ”Nej, vi måste ingenting men vi vill vara fina inför Gud.”

 

Redan innan mitt första möte med icketroende skolkamrater hade jag en klar bild av hur vår relation skulle komma att se ut. Vi kallade dem ”världsliga”. De kunde verka snälla, och de kanske inte var onda för att de ville vara det, men de var likväl en del av den onda världen.

 

För att underlätta min skolgång ytterligare arrangerades ett samtal med den blivande klassföreståndaren, där vi grundligt gick igenom allt jag inte kunde vara delaktig i på grund av vår tro. Hemma läste vi även erfarenheter om våra medtroende i andra länder, där de fått utstå svåra förföljelser. Att bli förföljda, förlöjligade och diskriminerade var något vi skulle förvänta oss. Det var förutsagt i Bibeln att just vi skulle bli prövade i högre grad än andra, och därför måste vi alltid vara på vår vakt mot dem som inte tillhörde oss.

 

”Om ni tillhörde världen skulle världen älska er som sina egna. Men nu tillhör ni inte världen, utan jag har kallat er ut ur världen, och därför hatar världen er”, läste vi ur Bibeln. Och trots att ingen gav uttryck för hat mot mig i vare sig ord eller handling, så var detta hat ändå högst verkligt och påtagligt i min föreställningsvärld.

 

När jag blev ombedd att skriva på det här temat, ”Inte en främling”, ställdes jag inför ett dilemma. Jag skulle skriva detta utifrån mina erfarenheter av att tillhöra en religiös minoritetsgrupp, men insåg snabbt att den syn vi hade på de världsliga, våra förväntade förtryckare, många gånger var mer avståndsskapande än deras syn på oss. Vi krävde vår rätt att vara exkluderade och exkluderande, och hade vi nekats den rätten hade vi åberopat förföljelse och diskriminering.

 

Till en början ställde klasskamraterna nyfikna frågor, sådär som barn gör. Men de lärde sig snabbt att göra som de vuxna: Att visa respekt. Att tyst acceptera att för mig gällde andra regler.

 

Vikarien som ville inkludera mig tog en risk, säkert utan att vara medveten om det själv. I vår värld kunde uppriktiga frågor uppfattas som provocerande. En utsträckt hand kunde vara ett hot i form av falsk välvilja. Ett försök att inkludera kunde vara ett tecken på bristande respekt för vår tro. Och kritik mot någon företeelse i vår grupp var alltid, ovillkorligen, förföljelse. Att ge vika lite, att kompromissa en aning, var ett första steg mot otrohet och undergång. Att bete sig som en världslig var ett hot mot hela gruppens identitet – en identitet som byggde på just främlingskap.

 

Jag berättade aldrig för mina föräldrar att jag suttit kvar i klassrummet och tittat på Luciatåget. Jag berättade bara att vi haft vikarie, och att min klasskompis förekommit mig med att säga att jag måste gå ut och sätta mig i biblioteket. Den berättelsen skulle sedan upprepas hemma hos oss ett flertal gånger, som ett strålande exempel på hur väl mitt ställningstagande gått fram. Att det redan då var så tydligt för mina klasskamrater att jag inte var en av dem. För mina föräldrar var det en anledning att vara stolta. För mig blev det en ny erfarenhet, en glimt av de andras liv.

 

Med tiden samlade jag på mig allt fler sådana glimtar. Nästan alltid tack vare människor som råkade inkludera mig av misstag, eftersom de inte visste om att de förväntades behandla mig annorlunda i en mängd situationer på grund av min trostillhörighet. Och med hjälp av dessa erfarenheter började jag sakta men säkert förstå att de världsliga varken var mer eller mindre goda än vi. Att vi varken var mer eller mindre utvalda, lyckliga, olyckliga eller utsatta för prövningar än många andra. Och jag kunde se hur vi själva ibland väljer att stanna i vårt främlingskap, till och med framhäver det, för att vi lärt oss att identifiera oss med det i så hög grad.

 

Noomi Andemark

 

 

 

NOOMI ANDEMARK är uppvuxen i Jehovas vittnen som hon lämnade som 15-åring. Idag driver hon föreningen Hjälpkällan, som ger hjälp och stöd till personer som lämnar slutna religiösa rörelser. Föreningen driver även ett projekt i gymnasieskolor som syftar till att stärka det kritiska tänkandet, medvetandegöra om gruppmekanismer och hjälpa ungdomar att fatta mer genomtänkta beslut även när de blir utsatta för socialt tryck.

 

 

Foto: Ola Hedin

 

KONTAKTA TESKEDSORDEN

Vad tyckte du om berättelsen? Låt oss ta del av dina tankar!