Det är kallt nu. Träden står vita i täta rader och sjunger sånger om vintern.

Det är mörkt nu. Stjärnorna kämpar i täta nätter och blinkar fram syner från framtiden. Jag önskar att en av dem föll så jag fick önska mig. Önska mig tillbaka till tiden när luften kändes lätt att andas. Inte som nu. Nu är den vackert vit mot natten, men skär i lungorna. Smärtan får bli naturromantisk skit som lägger sig som gnistrande nysnö över tunga sinnen och gör världen vitare än i en nyfödds drömmar.

 

Det är kalla vindar som blåser. Hela världen tycks prata om köldrekord. Till och med Sverige, som ändå ligger där det ligger, med Golfströmmen som enda skydd mot istid. 2010 var året då riksdagen fick in en snålblåst som chockade. Som vill utplåna allt färggrant och göra världen tom på nyanser, göra den till vargavinter och nödår. Inte bara av rädsla för färger som kommer utan även för färger som alltid funnits. Som vill glömma att jorden de själva går på minns längre tillbaka än någon av oss levande och som bär namn som vittnar om just det – att världen inte är enhetligt vintervit. Vintern är den mest dominanta årstiden. Så vem vill ha ständig vinter?

 

Mångfald. Ordet som blivit så creddigt på sistone. Samtidigt som latinamerikanska mönster blandas med förortssvenska tunnelbanefönster på populärkulturens innelista, så står min romska frände på en lista hos polisen och min kusin i norr kedjar fast sig vid renbeteslandet där malmen är mer värd än mångfald. Kallak, Rönnbäck, Leavas och Saarivuoma samebyar. Överallt vill man starta gruvor. Gräva djupa hål i hjärtat hos den inflyttade, den utflyttade och den som aldrig flyttat varken in eller ut. Gruvövergreppen i Kallak bevakas av både Washington Post och Al Jazeera, medan svenska riksmedia lyser med sin frånvaro. Kusinen jojkar obevekligt medan poliserna bär bort henne och jag känner hur svårt det är att ta intentionen om mångfald på allvar.

 

Det är kallt här inne också. Modebloggarna säger att man klarar sig bara man klär sig i lager på lager. När det blåser nordan på tundran hjälper inte två lager leggings. I livet hjälper inte två lager av något när det blåser bistert. Därför är jag på jakt efter den största expeditionsdunjacka jag kan finna, för nu råder bistra tider och jag vill falla mjukt. Jag stänger fönstret, och hör mamma säga ”aldrig förr har det varit så här kallt”. Pappa tror att hon pratar om vädret, men jag vet vad hon menar. Det gäller att vara mångfald på rätt sätt. Annars är man osynlig. Vi bor här. Du, jag och alla andra. I den del av landet som kolonisatörerna felaktigt döpte till Norrland, men som egentligen heter Sápmi.

 

SOFIA JANNOK är artist och låtskrivare från Gällivare. Med tre album i ryggen -varav den senaste ÁHPI – wide as oceans från 2013 blev nominerad i Grammis-, Manifest- och Folk- och Världsmusikgalan – turnerar hon världen över. Jannok har varit sommarpratare och programledare i såväl radio som TV, men det är genom musiken som hon gör sin röst hörd. Genom sin offentliga person tar hon via musiken, musikvideor och sociala medier ställning emot bl.a. gruvnäringens etablering på renbetesmark och den fortsatta koloniseringen av urfolkets land.

foto: Andreas Nilsson

 

KONTAKTA TESKEDSORDEN

Vad tyckte du om berättelsen? Låt oss ta del av dina tankar!