Alla tjejerna i min klass stod alltid i en ring på rasterna och snackade massa skit.

Jag fick aldrig vara med och började undra om det skulle vara så varje rast i flera års tid?

En dag fick jag nog och slog en av tjejerna.

När min lärare frågade vad JAG höll på med hade jag inget bra svar.

Mina klasskamrater hade sagt så fruktansvärt dumma saker till mig att jag klarade bara inte av det till slut.

Att slå en av tjejerna var mitt sätt att säga i från då jag blev mobbad i skolan.

Jag har ofta känt mig sämre än andra människor, inte blivit accepterad för den jag är och när jag kom med i Glada Hudik-teaterns ensemble gömde jag mig oftast på toaletten.

Jag ville absolut inte stå på scenen och det dröjde ända fram till 2005, när vi hade premiär med ”Elvis” i Hudiksvall, innan jag kände mig som en riktigt bra skådespelare för första gången. Jag minns att jag hade ätit en speciell medicin tidigare som gjorde att jag inte kunde prata riktigt bra och att sjunga var ännu värre. Men när vi hade Elvis-föreställningen hade jag slutat med medicinen och kände direkt att sången flöt mycket bättre än tidigare och det märktes också på publiken att de uppskattade mig för vi fick stående ovationer av flera tusen personer. Den rädsla jag hade känt när jag började i ensemblen och gömde mig på toaletten var då helt borta.

Att stå på scenen är i dag en fantastisk frihetskänsla för mig som är svår att beskriva och det är när jag får sjunga som jag mår som allra bäst.

Och även om jag mår dåligt och kan bli helt tom på krafter när vi repeterar inför en föreställning är det värt allt jobb för att få vara en del av Glada Hudik-teaterns ensemble. Här är alla speciella och kan vara sig själva.

Glada Hudik-teatern har också gett mig möjlighet att sjunga på Allsång på Skansen, i Melodifestivalens mellanakt och dessutom har jag varit med i långfilmen ”Hur många lingon finns det i världen?”.

Varje dag kämpar jag mot min schizofreni och jag är säker på att den varit mycket värre om jag inte haft Glada Hudik-teatern och det finns ingenting som varit viktigare i mitt liv.

Visst blir jag mer omtyckt när jag står på scenen, men det viktigaste för mig är att teatern ger mig mycket bättre självförtroende.

Jag har mött personer som varit rädda och haft fördomar om oss, men när de kommer nära och träffar oss märker de att vi inte är så farliga.

 

THERESIA WIDARSSON trotsade schizofrenin för musiken och teatern. Hon har uppträtt i New York, i ”Allsång på Skansen” och medverkat i filmen ”Hur många lingon finns det i världen”. Men när Theresia Widarsson var åtta år placerades hon i särskola. I 20-årsåldern fick hon diagnosen schizofreni.

Fotograf: Per Trané

 

KONTAKTA TESKEDSORDEN

Vad tyckte du om berättelsen? Låt oss ta del av dina tankar!