”Stopp världen, jag vill ut”

Jag heter Diana N och är född 1969 i en liten stad i södra Sverige. Man kan beskriva livet för en finskromsk familj på 1970-talet i den lilla välmående småstaden som ett utanförskap i en idyll. Vi var inte med i den idylliska gemenskapen. Välfärdsstaden hade ett liv och vi hade ett annat. En egen gemenskap.

Det var inte hemma vi lärde oss termerna “Vi” och “Dom“. Det var när vi gick utanför vår dörr, ut i majoritetssamhället. Då var vi “Dom”, det lärde jag mig redan som barn. Vi valde aldrig utanförskap, vi blev satta i utanförskap.

Min far sa många gånger såhär: ”Stopp världen, jag vill ut.” Jag hörde det ofta som barn, och när jag blev 40 år gammal så förstod jag. Han tyckte inte världen hade behandlat honom rättvist – han blev sviken av samhället, tyckte att han hade fått nog. Han ville inte bli slagen och sparkad på av den här världen längre.

Mina föräldrar hade liksom många andra finska romer ett kringresande liv på vägarna bakom sig. I Finland hade de inte haft tillgång till vare sig bostad, sociala förmåner, sjukvård eller skolgång. De hade heller inga tält eller vagnar utan sov ofta i lador längs vägen. Dessutom hamnade min far i arbetsläger, eftersom han hade blivit underhållsskyldig för barn från ett tidigare äktenskap. Han hade ingen inkomst, familjen arbetade för logi hos bönder, så han kunde inte betala. Och eftersom han inte kunde tjäna pengar när han satt i arbetsläger så rullade det på. Varje gång han kom ut så väntade nya underhållsbidrag som han inte kunde betala, och det blev en ond cirkel som han inte kunde bryta.

Den enda lösningen var att fly landet. På den vägen kom föräldrarna till Sverige.

En lantlig idyll i södra Sverige. Hit flyttade min familj när jag var sex år, efter att ha hankat sig fram på rivningskontrakt och i fallfärdiga gårdshus under flera år. Familjen fick rekvisitioner till Stadsmissionen så att vi kunde handla kläder. Vi var alltså mycket fattiga materiellt och ekonomiskt, men vi var rika på ett annat plan. Det fanns kärlek, förståelse och omtanke. Till och med trygghet i eländet. Vi barn var lyckliga i vår egen bubbla. Vi hade bara varandra och hittade på egna saker, fastän vi aldrig kunde resa någonstans eller hade sommarstuga.

~•~

Det finns många romer som tvingas dölja sin identitet för att ta sig in i samhället. Och så finns de som väljer att möta diskrimineringen med vidöppna ögon, som jag eftersom jag inte kan dölja den. Jag klär mig traditionellt som finskromska kvinnor gör. Vackra stora kjolar och kvinnlig blus. Finskromska kvinnor har blivit något av en symbol för romer med sina långa sammetskjolar. Jag jobbar mycket som föreläsare och den vanligaste frågan jag får rör just min klädsel.

Det här med att ifrågasätta varför man ska vara rom, varför man ska särskilja sig. Det är samma sak som att jag skulle säga till dem som frågar: Varför måste du vara så svensk? Det är mitt jag, det är min personlighet, det är min identitet. Det är mitt hjärta, det är mina tankar. Det går säkert att göra många val i livet, men man kan inte välja bort sig själv.

Jag funderar ofta på varför vi inte får vara som vi är. Hur ska vi vara för att världen ska tycka att vi är okej? Vi är ett folk som aldrig har accepterats. Hur vi än gör, hur vi än lever våra liv.

Den romska identiteten och identifikationen är stark. Det kan bero på att många romer har varit så utsatta och aldrig haft en nation bakom sig. Det är ett folk som länge stått ensamma.

Utöver kjolarna kan jag inte riktigt definiera vad som är specifikt finskromskt. Men alla romska grupper har påverkats av sin stats politik på något sätt. Finland har egentligen ingen betydelse för mig. För det första har jag aldrig bott i Finland och för det andra så blir jag aldrig accepterad som finsk. Och fast jag är född i Sverige och har vuxit upp i Sverige, så blir jag ju aldrig svensk. Därför måste jag säga såhär: Det handlar inte om vad som är specifikt finskromskt för det finns inte för mig. Det är mitt romska hjärta, mina romska tankar, det är det specifika, det jag är. Det som är romskt, det är mitt jag, min ryggrad.

Det är få som förstår. Jag är stolt över att vara rom. Jag säger inte det för att vara förmäten, men jag tycker det är något av det finaste man kan vara. För det finns någonting väldigt vackert i mentaliteten, det vi kallar romanipen.

Vi romer har inte bara förståelse för andra romer som lider, utan även för andra utsatta människor. Man delar någonting, har en gemensam erfarenhet – känslan av förtryck. Visst fanns några snälla människor som såg vår misär, de kom ibland med mat eller så fick vi barn hämta överbliven mat på ålderdomshemmet. Ibland kom någon med lite kläder, så vi överlevde.

Förföljelsen och utsattheten har lett till att man har sin trygghet i gruppen. Alla de institutioner som finns i samhället, skolor och sjukhus och allt sånt där, är lite skrämmande för många romer. Det är inte våra institutioner, och vi har aldrig accepterats av dem. I Sverige var det inte förrän i mitten av 60-talet som romer fick gå i skolan eller stanna längre än 3 veckor i en och samma kommun utan att tvingas vandra vidare. Det är inte så långt tillbaka i historien. Att sedan helt plötsligt gåfrån det till skolplikt och bofasthet. Det har varit mycket som romer väldigt fort blivit tvungna att försöka anpassa sig till.

Jag menar att romer fortfarande inte har en plats i Sverige. Jag blir ständigt påmind om att jag inte är accepterad.

Det talas mycket om att förändra attityder idag, men jag hävdar att det egentligen handlar om hur man beter sig gentemot andra människor, vem man än är. Att diskriminera någon är ett aktivt val. Lagar och förordningar bör tillämpas vid överträdelse av vuxna. Ungdomar och barn kan genom kunskap om människors lika värde förändra sitt beteende gentemot varandra. Staten måste också förhålla sig till internationell rätt och konventioner.

 

Förra veckan släpptes “vitboken”, ett regeringsuppdrag som beskriver 100 år av det förtryck och kränkningar staten och myndigheterna utsatt romerna för i Sverige. Den sträcker sig fram till år 2000 och kommer vara en ögonöppnare för många i Sverige. Jag hoppas att den kan öka förståelsen för de grupper som utsätts för ett enormt tryck och förföljelse. Insikt och kunskap är viktigt för att inte återupprepa historien. Jag tänker framför allt på Förintelsen, men också på oförrätter som begåtts i Sverige mot minoritetsgrupper.

 

Jag är stolt att vara den jag är, men först och främst är jag en människa som du, kära läsare.

 

 

DIANA N är född 1969 i Sverige och är och har varit romsk aktivist i snart 20 år. Jag kämpar för att romer ska få tillgång till sina rättigheter, nationellt men också internationellt.

foto: Maja Kristin Nylander

 

KONTAKTA TESKEDSORDEN

Vad tyckte du om berättelsen? Låt oss ta del av dina tankar!