Mitt brev till Sverige.

Jag är 3 år gammal och åksjuk. Jag får följa med till mammas hemland, Sydafrika, för första gången. Mamma gör allt hon kan för att få mig att må bättre men hon är stressad. Mina föräldrars kärlek och äktenskap betraktas som brottsligt i Sydafrika och om de blir påkomna så kan de båda hamna i fängelse. Flygvärdinnan tittar ifrågasättande på mina föräldrar när mamma tar upp mig i famnen och mamma förklarar att hon är ”the nanny”. Jag är för liten för att förstå men när mamma berättar den här historien för mig när jag blir äldre etsar den sig fast i mitt minne. Hur min familj bestående av en svensk pappa och en afrikansk mamma officiellt inte fick finnas.

 

Jag är 9 år och tillbaka i Sydafrika. Skillnaden mellan mina släktingars livsstil och de rika vita familjernas hus som vi åker förbi är slående. Jag hamnar ute i området där min mamma kommer ifrån, Ixopo. En by mitt i savannen och majsfälten. Här har den vita regimen kunnat kränka människor i decennier. Min egen morfar fick stå med hatten i näven och titta ner på marken när den vita herren kom förbi på sin häst för att tala honom tillrätta. Mina egna morbröder tvingades arbeta på fälten med höga halter av DDT – sedan de var 6 år gamla. Mina morbröder. De har stått där och hostat och det har kliat i halsen men ingen har sagt till dem varför eller gett dem rätt kläder att ha på sig. De har stått där med sina bara händer och bara ben för att kunna försörja vår familj. På grund av detta har de, det vet vi i familjen, mött en för tidig död. Den vita regimen behandlade nämligen människor som boskap. Antalet som har dött i Sydafrika på grund av indirekta skäl, dvs. av fattigdom, av svält, som utsliten arbetskraft från 6 års-åldern, av utebliven sjukvård är säkerligen fler än en miljon. Det var en utrensning i likhet med koncentrationslägren men ingen talar om det.

 

Jag är 9 år. Vi åker till en kuststad för att titta runt. Jag sitter på en bänk och vill vila lite, mamma står bredvid. Jag ser sen att det står ”Whites only” på bänken. Jag vill gå och kolla på affärerna som lockar med vackra varor, men jag får gå in och inte mamma. Hon ställer sig utanför och låtsas som om det är okej. Vi börjar gå mot stranden och jag säger att jag vill leka där. Jag kan gå men inte mamma. Och när vi passerar skylten med ”No dogs and blacks allowed” som står vid stranden känns det som en ödslig plats. Jag intalar mig själv att det säkert inte är kul på just den stranden.

 

Jag återvänder till Sverige, till den begynnande rasismen som tagit över vårt samhälle. Snöbollarna dunsar mot fönsterrutan – kastade av mina klasskamrater. Min fina cykel går inte att cykla på en dag för den är vandaliserad. ”Neger” och ”Stick tillbaka till landet du kommer ifrån” ekar i mitt huvud. Skolan väljer att sticka huvudet i sanden och föräldrarna skyller på oss. Och jag förstår i efterhand att jag och min bror utsattes för samma metoder, samma gruppmentalitet som skapade apartheids Sydafrika. Att vissa har mer värde än andra. Att det är okej att kränka andras människovärde.

 

Min mamma vägrade ge upp kampen mot rasismen i Sverige och mot regimen i Sydafrika, hon föreläste flera dagar i månaden och fick LO och andra fackföreningar att välja sida. Mamma lyckades förklara vad bojkotten skulle betyda för landets demokratisering. Hon gav aldrig upp även när Sydafrikas hemliga polis ringde en försommardag. För att berätta att de visste vad hon höll på med. För att bekräfta att de visste vad jag och min bror hade på oss för kläder den dagen. Hon stannade upp ett tag men fortsatte väl medveten om vilket pris detta skulle kunna få.

 

Jag är 18 år. Nelson Mandela har precis vunnit valet, året är 1994. Jag ser med egna ögon ett nytt hopp men också misstänksamhet hos alla jag möter. Alla undrar om det blir inbördeskrig eller fred. Om Mandela verkligen kan åstadkomma mirakel. Vi sörjer min morbror som går bort alldeles för tidigt. Vi pratar om framtiden. Jag slås av tanken på alla vapen som finns i min familj för att beskydda oss. Men samhället har alltid känts otryggt. Det som är skillnad nu är att jag får träffa både vita och svarta poliser. Min mosters man är polis och jag stärks i min framtidstro. När de sitter tillsammans och grillar under samma tak ser jag ett annat Sydafrika. Jag inser att Mandela verkar vara på rätt väg om han lyckas övertyga folket om att besinna sig, enas som en nation och hitta samförstånd. Det ser jag nu.

 

Jag är 28 år gammal. Mandela sitter inte längre kvar som president. Såren från det förflutna får helas genom ett besök på Apartheidmuseet. Där ser jag hur rastänkandet i Sydafrika förtjänar sin särställning i grymhet. Hur många offer som krossats under polisens monstertruckar i olika ”ghetton” vet ingen. När jag står där, bredvid ett hjul som är två meter högt, läser jag på en skylt att de beställdes för att de kunde köra över barn och vuxna. Köra över barn och vuxna. Jag gråter för min förlorade barndom, för våldtäkten på Sydafrikas befolkning. För den svarta och färgade befolkningen som jag är en del av, som har systematiskt fängslats, torterats, misshandlats, svultit, dött i sjukhussängar i onödan, av DDT-förgiftning. Jag gråter för de vita som indoktrineras att tro på sin egen förträfflighet och funderar över hur deras spegelbild ser ut idag.

 

Jag kommer tillbaka till ett förändrat Sverige. Som fortfarande talar om vi och dem. Ett Sverige som bränner flyktingförläggningar. Som sedan SCBs rapport 2010 vet att unga födda i Sverige med båda föräldrarna med bakgrund i ett utomeuropeiskt land möter en för tidig död på grund av arbetslöshet, strukturell diskriminering, hatbrott och rasism. Jag skapar under perioden 2008-2011 Sveriges första gymnasiebok ”Afrosvensk i det nya Sverige”, Sveriges första hiphopopera ”Folkoperan Remixed” och Sveriges första film om svensk slavhandel och rasbiologiska institutet ”Vi är som apelsiner”. Mina projekt har ställt nya frågor om Sveriges rasistiska förflutna för att vi ska kunna leva som en nation. Dessa projekt har också fokuserat på de personliga berättelserna, genom att skapa möten och nya insikter om varandra. Det är först då, när vi ser på varandra som medmänniskor som vi också kan leva tillsammans.

 

I Sydafrika talar vi om Ubuntu – det är när du beter dig mänskligt som du blir en människa. I am because we are. Det är den sydafrikanska filosofin som Mandelas tankar grundade sig på och som vi också i Sverige behöver när främlingsfientligheten växer sig allt starkare.

Cecilia Gärding

Cecilia Vi

 

CECILIA GÄRDING Filmproducent ”Vi är som apelsiner”. F.d. politisk sakkunnig för Integrationspolitiska Kommittén 2005:09. Vinnare av utmärkelsen ”Women inspiring Europe 2014” av Europeiska institutet för jämställdhet. Ambassadör för ADYNE (African Diaspora Youth Network in Europe).

 

KONTAKTA TESKEDSORDEN

Vad tyckte du om berättelsen? Låt oss ta del av dina tankar!