Föreställ dig att den världsbild du har haft alltsedan du var liten alltid har varit fel. Tänk dig att du en dag tycker att dina vänners moral är omänsklig. Tänk dig att dina vänner plötsligt en dag inte vill veta av dig längre och att de inte ens skulle hälsa på dig om de mötte dig på gatan. Detta var vad som hände mig och det skulle komma att få både positiva och negativa konsekvenser för resten av mitt liv.

Jag föddes in i ett religiöst samfund som kallas för Jehovas vittnen. Ända sedan jag var liten fick jag lära mig att Gud inte bara var den mest kärleksfulle, utan att Gud var kärlek per definition. Något som Gud visade genom Jehovas vittnens läror. Under hela min uppväxt var detta min verklighet. Alla andra tolkningar om världen var felaktiga och Satans sätt att försöka lura mig. Men inom mig fanns det en röst som sa att något var fel.

En dag när jag var 19 år gammal kom jag hem från Sahlgrenskas psykakut efter att jag hade planerat att ta mitt liv. Jag satte mig ned i min soffa i Biskopsgården och började grubbla. ”Om Gud per definition är kärlek, hur kan han då få mig att må så här?” tänkte jag. För vad var det som fick mig att må så dåligt? En stor anledning var att jag inte fick mitt samfunds läror att gå ihop. ”Varför vill Gud Jehova att homosexuella, människor med könsöverskridande identitet, människor av annan tro, ogifta par etc. ska dö? Varför vill han inte att kvinnan ska vara jämställd mannen? Varför är det fel att högutbilda sig? Och hur kan det kallas kärleksfullt att frysa ut någon från församlingen, när samma beteende i skolan kallas för mobbning?” För social utfrysning är det som drabbar exempelvis den som ger uttryck för en annorlunda sexualitet eller könstillhörighet, eller som blir tillsammans med någon utanför samfundet. ”Hur kan detta vara kärlek?” var frågan jag ställde mig. Jag började tvivla och det dröjde inte länge innan jag insåg att religionen jag varit en del av hela mitt liv var fel och att jag levt i en lögn. Jag var tvungen att lämna den.

Detta var inget enkelt val. Valet skulle innebära att alla mina vänner och släktingar skulle komma att vända mig ryggen. Jag skulle inte längre få träffa Anna och diskutera hur märkliga människor är som inte lyssnar på rock. Jag skulle inte längre få äta middag hemma hos Kenneth. Jag skulle aldrig mer få chatta med Isabelle. Jag skulle inte längre ha nostalgiska vinkvällar med Markus. Jag skulle bli ensam. Mina vänner skulle inte längre se mig som sin vän. Under denna period började jag må sämre och sämre och jag minns tiden som en mörk tid i mitt liv. Jag visste inte vad jag skulle göra. Skulle jag vara kvar i ett samfund vars moral jag förkastade men ha kvar mina vänner, eller skulle jag lämna samfundet och bli ensam? Jag våndades dag och natt över denna fråga.

En dag gick det inte längre. Det kom till en punkt då jag kände att jag inte hade något val. Jag var tvungen att lämna samfundet. Det gick inte längre att stå bakom dessa värderingar. Jag började planera mitt liv, hur jag skulle göra efter att jag hade lämnat. Jag bestämde mig för att flytta till Stockholm då det skulle vara lättare för mig att träffa nya vänner där, och där skulle jag kunna utbilda mig till det jag ville bli: socionom. En vacker dag gick flyttlasset, och jag visste i samma stund som jag hoppade på tåget till Stockholm att det inte bara var Vänersborg som jag lämnade, utan hela mitt gamla liv och alla vänner som det livet hade fört med sig. Vissa av mina vänner verkade redan ha anat detta, de hade märkt min förändring. Det var en stor sorg men också en lättnad att sätta sig på det tåget.

Jag brukar säga att jag har haft tur. Sedan jag flyttade till Stockholm har jag träffat sådana fantastiska människor som velat bli mina vänner, och jag har kommit in på den utbildning jag har velat. Därmed inte sagt att jag inte saknar vissa av mina gamla vänner, men jag har aldrig ångrat mitt val. Det är ett val alla kan ställas inför, att gå emot en grupp, ett sammanhang eller hela sin bekantskapskrets för någonting man tycker är fel. Det är aldrig ett enkelt val och det kan innebära stora uppoffringar, precis som i mitt fall. Jag tappade hela min vänkrets som jag hade byggt upp från det att jag var barn. Men vare sig det är som i mitt fall eller ej så måste var och en ändå ställa sig frågan: Ska jag stödja en grupps åsikter för konformitetens skull, eller ska jag stå upp för det jag anser är rätt? Hur skulle du ha gjort i min situation?

VERA LANÄNGEN arbetar för föreningen Hjälpkällan som hjälper avhoppare från slutna religiösa samfund. Där jobbar hon bland annat som projektledare och föreläsare. Hon har själv erfarenhet av att ha vuxit upp inom och lämnat samfundet Jehovas vittnen. Idag studerar hon till socionom vid institutionen för socialt arbete vid Stockholms universitet.

KONTAKTA TESKEDSORDEN

Vad tyckte du om berättelsen? Låt oss ta del av dina tankar!