”Du har ett sånt himla adoptivdriv, Anitha!” Den meningen hör jag ganska ofta och har nog till och med refererat till den själv. Jag reflekterade inte särskilt ofta över den komplimangen, tills en kompis en dag frågade vad det var för skillnad på mitt så kallade adoptivdriv och ett vanligt driv. Det kunde jag inte redogöra för. Inte heller för det faktum att många som påstår sig ha en kärvänlig relation till mig gärna skämtar om min längd och mitt etniska ursprung. ”Vi känner varandra så det är okej för mig att dra rasistiska skämt eller håna ditt ursprung. Det betyder att vi är sköna och att allt är okej.” Jag skrattar med, för det är en del av vår relation. Om jag skulle betala tillbaka med samma mynt och skämta om den personens utseende eller längd så det upplevas betydligt mer kränkande. Man kan liksom alltid dölja sig bakom att det ju är ”på skoj” man är rasist. Sedan fördjupas relationen. Tror man. Men skämten kvarstår. Det känns som om de blivit navet i relationen och man börjar inse hur tunn vänskapen är och vem det är som ”leder den”.

Jag får ofta komplimanger för mitt hår, det är tjockt och lockigt. Häromveckan kom en man fram på ett uteställe och sa att han var så fascinerad av ”svintohår” som mitt och bad att få känna lite. Han ansåg sig nog inte vara rasist. Inte heller personen som vill köra ”rassetugget” som ett slags bonding med mig, eller personerna som påstår att jag har det där ”adoptivdrivet”. En sorts driv som kanske är en vilja att passa in. Eller så vill de ge sig en legitimitet att få kalla mig för en flitig invandrare med en annan attityd till arbete än svenskar med sin självklara överlägsenhet. Eller så vill de kanske lyfta upp mig från ”de bidragstagande invandrarna”.

Jag minns gamla relationer jag haft med män där jag varit en ”exotisk älskarinna”, där jag tydligen skilt mig från en svenska. Jag förstod inte hur och tyckte det lät bra ganska länge, tills jag förstod att det låg hos dem. Det var inte jag som var annorlunda. Det var de. Att de männen känt sig mer maktfulla med mig än med en svensk tjej, att jag inte ”hade samma status”. Under tiden patriarkatet mer och mer ifrågasätts, där gubbar i styrelsen ryggdunkar varandra precis som de gjort i hundratals år, så finns det ytterligare en dimension för mig att jobba mot. Den att alltid vara slavinnan. Den att vara en brun brud och inte bara en brud. Den att vara kollega med en blond kvinna och behöva inse att hennes fördelar gentemot mig i ett mötesrum är astronomiska. Jag tror vi alla kämpar individuellt för saker som ligger oss nära, och vi vill väl alla bevisa något för oss själva och för varandra. Men ibland är det svårt att vara född i en uppförsbacke även om upplevelsen säkert inte är unik. Backen kan man skapa sig själv. Man fattar liksom inte hur och varför man hamnade där.

Det skeva med att vara adopterad är att man får alla fördelar från det svenska samhället. Man blir liksom ”direktintegrerad” med svenska föräldrar, villa och vovve, svenskt namn. Men förvirringen i att inte ha någon direkt tillhörighet när man lämnat föräldrahemmets trygga väggar kryper sakta på en. Så många chockade och förvånade blickar som jag mött när mannen eller kvinnan på andra sidan telefonen förstår att Anitha inte är en hennafärgad, Gul Blend-rökande 60-talist utan en tjej från Indien, född 1978 och tre äpplen hög. För mannen eller kvinnan på gatan vet inte om det är någon ”skillnad på mig och någon annan invandrare”. Är det egentligen det? Samtidigt som flyktingar och invandrare tycker att jag är ”värsta svennen”. Man är adopterad men kanske inte adapterad.

Var hör jag hemma … någon rev av arket mitt i orden och jag föll fritt ett tag tills jag insåg att mina så kallade motgångar också är mina fördelar. Jag borde ju per definition passa in överallt? I alla samhällsklasser i alla sammanhang. Min hudfärg är mitt kamouflage som gör mig till kameleont. ”Jag kan vara den du vill att jag är, men aldrig den du förväntar dig att jag är.” Om du blir besviken. Ja vännen, då ligger det hos dig att fundera på varför. Jag är bara en produkt av min miljö.

 

ANITHA SCHULMAN 35 år designer och mammabloggare. Nu aktuell med boken 5:2 enligt Anitha Schulman.

foto: Mathias Sjöström