En främling definieras i förhållande till någon annan. En människa kan vara främling för någon men någon annans bästa vän. Kanske är främlingen en människa du ännu inte lärt känna eller en människa du, ofta på oklara grunder, inte vill lära känna. Kanske är rädd för. Alla människor är främlingar för varandra från början. Det krävs ansträngning för att förvandla främlingen till en bekant, en vän, en älskad. Oavsett de inblandades likheter eller olikheter vad gäller kön, etnicitet, religion, utseende, intressen, hudfärg, ålder, sexualitet, funktionalitet etc. Att vara fientligt inställd till människor man inte känner bara därför verkar onekligen lite fånigt.

Men kanske är det inte det faktum att främlingen är okänd som skrämmer. Kanske beror det snarare på upplevda olikheter mellan människor. Olikheter som tillmäts stor negativ betydelse och därför blir en anledning att bygga murar, att hålla distansen och exkludera. Medvetet eller omedvetet.

Det finns alltså många olika sätt att bli uppfattad som en främling. Ett rätt säkert sätt är att bryta mot en grundläggande norm. Att bli en normbrytare, en ”avvikare”. Då reagerar omgivningen. En del med avståndstagande. En del reagerar positivt, men så länge normen är just en norm kommer de flesta spontant att reagera mer eller mindre negativt på en normbrytare. Även om hen är helt ofarlig och oförarglig. När främlingen får förbli främling, eller kanske till och med tvingas förbli främling genom att hen stängs ute från sociala sammanhang, är risken överhängande att okunskap, fördomar och rädsla frodas. En ond cirkel.

Visst är det egentligen ofarligt och oförargligt att till exempel fritt välja sitt eget uttryck, sitt utseende, även om det råkar bryta mot den norm som försöker reglera hur vi beter oss och förhåller oss till kön? Nej, så enkelt är det inte. Sedan den dag jag tog de första stegen utanför hemmets fyra väggar ”klädd som kvinna” har jag gradvis lärt mig att andras reaktioner på mig som transperson är ytterst varierande. Allt från positiv nyfikenhet och ren uppskattning via nedlåtande blickar utan hörbara reaktioner till verbala påhopp, förolämpningar och till och med våld.

Tack och lov har jag inte drabbats av faktiskt fysiskt våld men varit tillräckligt nära för att förstå att hotet är verkligt. Somliga är så rädda, känner sig så hotade och blir så provocerade av mötet med en annan människa som tydligt går utanför ramarna att de är beredda att ta till knytnävar och sparkar för att ”försvara” sig och sin bräckliga självbild. Hur ska man annars tolka en del av det jag varit med om under åren?

Tonårskillen som, när jag klivit på lokalbussen en sen lördagskväll och satt mig med ryggen mot, inför sitt kompisgäng och andra passagerare högt utbrister ”Jag hatar transor!”

Eller sparken som nuddar vid mitt knä när jag med nöd och näppe hinner in i taxin för att fly från en ung man som retat upp sig på existensen av transpersoner.

Eller vakten som portar mig från ett nöjesställe för att jag, utan att själv ha gjort något, gett upphov till en del palaver mellan upprörda restaurangbesökare.

Eller ”bara” allt tisslande och tasslande, pekande och tittande, exotiserande och avståndstagande.

Rädslan bygger murar och skapar främlingar. Att ständigt framhärda i rätten att vara sig själv och göra sig själv till en hel människa inför andra som försöker reducera en till någon enstaka egenskap blir lätt tröttsamt, men är ändå en väg ut ur främlingskapet. För den som orkar.

Men nöj dig inte med att bli tolererad. Tolerans sker på den andres villkor. Den andre sätter gränserna och har makten. Förvänta dig istället att bli bemött på jämlika villkor. Förvänta dig att bli accepterad och respekterad som den du är. Eller varför inte uppskattad för den du är, det du kan och gör oavsett hur du ser ut, vilken bakgrund och vilka begränsningar du har? Förvänta dig att ges plats, att få ta plats, att existera på dina villkor snarare än på någon annans villkor.

Kom ihåg att andra, precis som du själv, hellre vill bli uppskattade och välkomnade än bara tolererade och till nöds accepterade. De vill också få och ta plats. Därför är det din skyldighet att lämna plats åt andra, samtidigt som du står för din och andras lika rätt att ta plats och forma sina liv!

 

JAN-OLOV MADELEINE ÅGREN Utbildare m m vid Rättighetscentrum Norrbotten, en antidiskrimineringsbyrå. Öppen transperson som tog första stegen ut ur garderoben 1990 men inte blev helt öppen förrän 2006. Rädsla tar tid att övervinna … egen såväl som andras.

foto: Tomas Bergman

Kontakta Teskedsorden

Vad tyckte du om berättelsen? Låt oss ta del av dina tankar!