Nyårsafton 2013. Kärlek och respekt.

“Vet du vad som är vansinne” säger Arnold till sin mamma i föreställningen som jag spelar på Stadsteatern, “Det är att jag står här efter alla dessa år och ska rättfärdiga mitt liv. Det är vansinne”

En stund senare ilar vi förbi receptionen med blommor i famnen och sminket fortfarande kvar, slänger ett gott nytt år i luckan och försvinner in i väntande taxibilar. Hinna i tid till festen, hinna se lite fyrverkerier, fira in det nya året.

Vi döljer inte våra ansikten vi är inte rädda.

Det var sommar när tåget tuffade in över Årstabron och jag återvände till Stockholm efter 12 år i Värmland. Och här, under blinkande discolampor mötte jag mina kompisar från Karlstad. Christer, som var min bänkgranne på Sundstagymnasiet. I tre år hade vi suttit bredvid varandra och löst ekvationer.

Inte en gång rörde jag hans kind. Inte en gång nuddade jag hans hand. I tre års tid teg vi tillsammans.

Christer var lång och blond och bytte hårfärg med humöret. När mörkret föll förvandlades han. Han dansade för mycket, han skrattade för högt och han grät för ljudligt. Christer var den modigaste människa jag mött.

När han dog fick jag ärva hans röda lackskor.

Nu spelar jag Arnold. Pjäsen hade premiär samma år som jag lämnade Karlstad. Jag visste inget om vart färden skulle leda, bara att det var absolut nödvändigt.

Jag kom till Stockholm i en berusande tid. Frihetsdrömmen svepte över världen. På klubb Timmy rev vi ner gardinerna och flyttade ut i solen till parkfester och parader. Till drömmen om kärlek och respekt.

Några månader senare återvände jag hem och berättade att jag var pånyttfödd. Det var ingen omedelbar succé. Mamma lämnade snabbt rummet. Pappa harklade sig och vek hjälplöst den blå Duni-servetten han alltid sparade mellan måltiderna.

Det tog tid, det var tufft men jag hade valt min väg.

Friheten måste alltid återerövras. 35 år senare trakasseras unga killar och tjejer för sin kärleks skull, livrädda för att avslöjas. Strax utanför Sveriges gränser torteras människor, förföljs och mördas. Vidriga scener utspelas, vidriga lagar stiftas inte långt härifrån.

Nu har vi de GPS-styrda dejtingapparna för mobilen. Där andra söker kantarellställen och avtagsvägar får vi reda på kropparnas position i universum.

Med tanke på att Christer och jag kunde sitta i samma bänk i tre år på Sundstagymnasiet utan att med ett ord avslöja oss så är det är ett gigantiskt framsteg.

Jag sitter i taxin på väg till festen nyårsafton 2013 och skyndar mig att önska mina vänner gott nytt år. I Stockholm. I Karlstad. I Moskva.

Jag var fortfarande sjuk när jag kom ut som bög 1978, sjukdomsklassificeringen togs bort året efter.

Arnold berättar om allt som har varit viktigt för mig. Om den där huden man aldrig kan slita sig ifrån. Om det nödvändiga, om att välja sin väg.

Friheten måste återerövras gång på gång. År för år, månad för månad, timma för timma. Trots HBT-rörelsens genombrott i världen lever vi i en backlash idag. De senaste åren har vi sett en allt hårdare lagstiftning mot homosexualitet, mot samkönade äktenskap. Mot möjligheten att välja sitt liv.

“Det är vansinne” säger Arnold till sin mamma “att jag står här efter alla dessa år och ska rättfärdiga mitt liv.”

Jag är framme och kliver ur bilen. Vi är inte rädda. Vi törs visa våra ansikten.

”Det enda jag behöver av mina medmänniskor är kärlek och respekt” säger Arnold.

Då som nu.

Rikard Wolff

RIKARD WOLFF Född 1958 i Stockholm, en av våra mest älskade skådespelare och sångare som fick sitt stora genombrott 1992 med filmen Änglagård. 2013-2014 aktuell som Arnold i pjäsen med samma namn på Stadsteatern. 

foto: Anders Thessing