För 69 år sedan befriades de överlevande från Förintelsens läger runt om i Europa, men det verkar som om vi redan glömt dessa rastänkandets ödesdigra slutstationer. Eller kanske vi aldrig riktigt lärde oss läxan? Europa måste vakna och inse att det tankegods som fick oss att sluta se våra medmänniskor som människor och gjorde oss till massmördare, inte automatiskt försvann vid krigsslutet, utan måste bekämpas varje dag, ännu i dag.

I dagens Sverige tar samtalen kring vem som är svensk och vem som inte är det, mer och mer plats i vår vardag.

När jag ser mig i spegeln, ser jag ingen främling. Jag vet att de flesta ibland nog kan känna sig som främlingar till och med för sig själva. Jag vet att ensamheten kan krypa in under huden som fuktig kyla, oavsett hudfärg eller etniskt påbrå. Men som före detta flykting, kommer ett av mina främsta kännetecken för många, kanske de flesta, alltid att vara att jag är invandrare. Trots det känner jag mig ganska förskonad från den slags blickar som förpassar mig till facket ”den andra”. Kanske har jag som kvinna lite lättare att bli accepterad än många av mina manliga medflyktingar. Hur skulle jag kunna vara en främling nu när det svenska folket uttalar mitt namn rätt, fastän min nya dator envisas med att ändra det till Pinat? Eftersom det får mig att skratta lägger jag inte till namnet i ordlistan, tillverkaren får ta första steget.  Som svensk medborgare åtnjuter jag precis samma rättigheter som den vars släkt har varit svensk i generationer. Ändå tillhör jag dem som känner sig otrygga utan sina svenska pass nära till hands, som oroar sig, helt ologiskt, för att en dag bli tagna på gatan utan det. Främlingar, men ändå inte. Jag, som med dig blir vi, känner mig ett med alla som varje dag kämpar för rätten att leva, att duga, att få vara.

Men mitt optimistiska jag fick sig häromveckan en känga som heter duga.

Min ettåriga dotter och jag blev nämligen föremål för en äldre mans hat under en längre tågresa. Det började med att han undrade vad ”sådana som ni gör här”. Som i en mardröm anslöt sig också den bredvidsittande tonårsflickan till hans attack. Hon hävdade hätskt att min lilla dotter lät alldeles för mycket, det var inte så man gjorde här i landet, och tyckte att vi skulle kliva av direkt. Märkligt nog var en bebis tydligen mer störande än gruppen tatuerade och korthåriga män som skrålade i andra änden av vagnen. Den resan blev min lilla dotter och jag föremål för häxjakten på invandrare, på ett tåg vi inte kunde lämna. Ofta under mina över tjugo år här i landet har jag hört invandrade vänner berätta om sin utsatthet, och tyckt att de överdrivit. Men den dagen på det tåget, mindes jag deras ord om hatiska svenskar som inte ens tål att se oss, och började undra om vårt Sverige håller på att förlora den medmänsklighet som landet är känt för.

Det gick inte att hålla tillbaka tårarna när tågvärden kom till undsättning, och fick mannen att byta plats. Men resan var redan förstörd. Numera undviker jag så långt det är möjligt tåget när jag reser med min lilla flicka, det som hände där vill jag inte utsätta henne för igen. Bara tanken på att riskera att vara inlåst i fem timmar med rasistiska människor gör mig skakig. Dessutom serveras alkohol på alla tåg, och en överförfriskad rasist saknar de spärrar som en nykter sådan ändå har.

Ett ord jag verkligen avskyr är ”främlingsfientlighet”. Jag tror nämligen att ju mer man använder det, desto mer materialiserar sig fenomenet bakom ordet, och får starkare och starkare rötter. Upprepandet av ordet normaliserar innehållet, och ger en allt rikare grogrund för rasismen.

Vi har redan hatat alldeles för mycket, och då menar jag också vi som slår oss för bröstet med budskap om kärlek, jämlikhet och solidaritet. Den som inte är med oss är mot oss, och därmed värdig vårt hat. Så stänger vi dörren för alla eventuella eftersläntrare.

Jag tror att vi förringar vikten av lika värden varje gång vi tar ord som främlingsfientlighet, invandrarfientlighet och svenskfientlighet i våra avtrubbade munnar.

Orden bär på stor kraft. Ord som används som vapen kan få stora konsekvenser, kan bokstavligt talat dräpa, eller ge liv. Ord kan omfamna, välkomna eller avisa. Ord ska användas med omsorg och ansvar. Därför vill jag inte mer än nödvändigt använda mig av dem som bär på hat. Jag använder mycket hellre de vänliga som famn, ömhet, hjälp, godhet, kärlek, försoning, gästfrihet, träd, blommor, vattenmelon och persilja.

Sommaren 1994 ändrade några ord på ett litet papper min sons och mitt liv och tillvaro. Sveriges hade beslutat att upphäva utvisningen mot oss, och vi fick äntligen uppehållstillstånd. Den varma sommardag som vi fick glädjebeskedet, beviljades vi rätten att behandlas som människor, och inte längre som fredlösa råttor som till varje pris skulle jagas bort. De orden var viktiga.

När jag ser mig i spegeln ser jag bara mig själv, nyvaken, trött och förkyld, men ingen främling. Jag har försonats med mig själv och alla mina nyanser, från det mörka till det ljusa. Jag kommer aldrig att blondera mig och jag kommer lika litet bli av med min brytning när jag pratar, som med min astigmatism. Men jag vägrar att vara en främling i mitt nya land och framför allt i min egen kropp. För jag har rätt att leva på denna jord lika mycket du, som vem som helst.

Kom därför ihåg att vara snäll mot den som du kanske ser som en främling, för så fort du reser ifrån dina närmaste ses du kanske på samma sätt, åtminstone tills vi alla har blivit lite klokare.

Zinat Pirzadeh

ZINAT PIRZADEH Född 1967 i Iran kom till Sverige och det lilla norrländska samhället Glommersträsk 1991. Hon är en av Sveriges mest uppskattade och älskade komiker, skriver också lyrik och skönlitteratur och har medverkat som skådespelare i ett flertal filmer. Zinat är personligt engagerad i kampen mot barn- och tvångsäktenskap.

foto: Kometkomedi